Självporträtt med japanskt träsnitt: historia & betydelse
En målare som återuppbygger sig själv i Montmartre
År 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i nästan två år, bott med sin bror Theo i Montmartre och försökt göra sig av med den mörka, jordbundna paletten från sina holländska år. Han hade klivit in i en stad mitt i en dispyt om färg, där impressionisterna bröt upp formen i ljus och en yngre generation drev det ännu längre mot ren, oblandad färg.
Han hade också fallit för något långt hemifrån. Japanska träsnitt, sålda billigt i Paris tryckeributiker och av handlare som Siegfried Bing, erbjöd honom en helt annan logik för bildskapande: platt färg, bestämd kontur, mönster använt som struktur snarare än dekoration.
Van Gogh beundrade inte dessa tryck på avstånd. Han köpte hundratals av dem, fäste dem på sina väggar och hjälpte 1887 till att organisera en offentlig visning av sin samling på ett kafé i Montmartre. Att måla sig själv med ett av dem vid axeln var ett sätt att deklarera vart hans nya arbete var på väg.
Ett ansikte sammansatt av små, avsiktliga penseldrag
Självporträttet visar Van Gogh från bröstet och uppåt, huvudet mycket lätt vridet, blicken möter betraktaren utan värme eller uppträdande. Han är flintskallig, det kortklippta håret och det täta skägget återgivet inte som en sammanhängande massa utan som dussintals korta, separata penseldrag lagda sida vid sida.
Huden i hans ansikte är uppbyggd på samma sätt. I stället för utjämnade hudtoner sätter Van Gogh penseldrag av gult, blekgrönt och mjukt orange direkt intill varandra och låter ögat göra blandningen på avstånd. På nära håll upplöses ansiktet nästan i rent mönster, ta ett steg tillbaka och det återförenas till en trött, vaksam man.
Hans skägg bär den mest mättade färgen i målningen, ockra och rostorange kammat i form med snabba, utstrålande penseldrag. Mot det framträder ögonen i sval grönt, små och djupt liggande, vilket ger ansiktet dess stadighet även när allt runt omkring det tycks vibrera.
Bakgrunden som en andra sorts porträtt
Bakom honom är väggen inte en vägg i någon traditionell mening. Van Gogh täcker den med täta band av riktad färg, blekblågrönt och varm halmgul dragen till vertikala och diagonala penseldrag som ekar mönstret i det träsnitt han ägde och fäste nära sitt staffli.
Det finns ingen ansats till djup här. Bakgrunden läses som platt, nästan vävd, närmare textil eller skärm än ett hemmainrede, och den plattaheten är poängen. Den lånar träsnittets vägran av illusionsmässigt rum och förvandlar Van Goghs egen ateljévägg till något närmare en tryckt yta.
Effekten är att den avbildade och hans omgivning är målade med samma vokabulär. Ingenting i bilden återges som solid, sammanhängande form. Ansikte, skägg, jacka och vägg är alla uppbyggda av samma korta, enträgna märken, så hela duken tycks brusa i en enda tonhöjd.
En liten duk som bär mycket
Självporträtt med japanskt träsnitt mäter bara 35 gånger 44 centimeter, tillräckligt litet för att ha arbetats på nära håll, under den tid Van Gogh kunde snappa åt sig mellan beställningar och kraven från Theos galleriarbete. Dess blygsamma storlek är en del av hur den gjordes: snabbt, direkt, utan lyxen av en stor ateljékomposition.
Han målade sig själv ofta under dessa Paris-år eftersom modeller kostade pengar han inte hade och en spegel kostade ingenting. Varje självporträtt blev en plats att testa en idé, en färgkombination eller ett sätt att bygga ett huvud av märken snarare än skuggning, innan lärdomen fördes vidare till annat arbete.
Denna speciella duk, målad 1887, tillhör nu Emile Dreyfus-samlingen. Dess dokumentation finns bland de dokumenterade verken från ett år då Van Goghs palett ljusnade dramatiskt och hans penselföring blev synbart mer brådskande, en förskjutning som inom månader skulle föra honom söderut till Arles.
Vad målningen gör i ett rum
Upphängd där dagsljus kan nå den ändrar detta porträtt karaktär under dagen. I platt, jämnt ljus lägger sig de små penseldragen i en sammanhängande, något sträng avbildning. Under ett lägre eller mer vinklat ljus fångar färgåsarna skugga och hela ytan tycks lossna, både ansiktet och bakgrunden bryts åter upp i sina beståndsdelar av märken.
Den instabiliteten är inte en brist som ska korrigeras med bra belysning. Det är målningen som gör vad Van Gogh byggde den för att göra: aldrig helt stilla, aldrig fullt ut upplöst i en enda läsning, en liten duk som ständigt ber att bli betraktad igen.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Emile Dreyfus collection samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.