Självporträtt med pipa och halmhatt: historia
Våren 1887 hade Vincent van Gogh bott i Paris i över ett år, och han började få slut på modeller han hade råd med. Hans bror Theo höll hushållet igång på en konsthandlares blygsamma inkomst, och modeller kostade pengar som Vincent inte hade att avvara. Så han vände spegeln mot sig själv, gång på gång, och använde sitt eget ansikte för att arbeta sig igenom allt han lärde sig av målarna omkring sig. Denna lilla duk, trettio gånger fyrtiotvå centimeter, är ett resultat av denna självpålagda lärotid.
Ett ansikte använt som laboratorium
Van Gogh hade anlänt till Paris fortfarande målande i det mörka, jordiga sättet från Nuenen och Antwerpen. Inom några månader granskade han impressionismen noga, det brutna färgspelet hos Pissarro och Signac, de platta ytorna och djärva konturerna från japanska träsnitt som handlades och samlades över hela staden.
Han hade inte råd att hyra de modeller han behövde för att prova dessa idéer ordentligt, så han satt modell för sig själv i stället. Under ungefär två år i Paris målade han mer än tjugo självporträtt, vart och ett ett annat test av färg, penselföring eller stämning, och detta är bland de mest direkta i gruppen.
Stråhatten är inte en ateljérekvisita vald för effektens skull. Det var en vanlig lantbos huvudbonad, den sort han hade burit och målat på bönder i Brabant, och här sitter den underligt, nästan trotsigt, över ett ansikte som i övrigt är helt och hållet Paris: vaksamt, uppmärksamt, utfört i färg snarare än skugga.
Vad duken faktiskt rymmer
Hatten fyller nästan hela den övre halvan av bilden, dess breda brätte lutat nedåt i en vinkel så att halva ansiktet faller in i dess skugga. Van Gogh har byggt den av långa radiella penseldrag i gult och ockra, med svalare gråblått lagt i väven där strået fångar skugga, så att hatten läses som flätad och tredimensionell snarare än platt.
Under den vrids ansiktet något bort från betraktaren medan ögonen förblir fästa på denne, en liten spänning som ger porträttet dess vaksamhet. Huden är inte målad som hud vanligen är: grönt löper längs kindbenet och runt ögonhålan, rosa rodnar näsan, och ockra och vitt ligger sida vid sida i korta, separata beröringar snarare än blandade toner.
En rödaktig pipa är fastbiten i skägget, dess skaft sträcker sig ut mot dukens högra sida och bryter kompositionens symmetri. Själva skägget är en snårskog av snabba penseldrag, rödgult och brunt genomdraget av vitt och svart, uppbyggt med samma sparsamma medel som hatten ovanför.
Axlarna faller bort i lösa, skrapiga penseldrag i blågrönt, en jacka eller arbetsblus återgiven nästan som ett fält av skraffering snarare än ett beskrivet plagg. Bakom figuren lämnas bakgrunden tunn och blek, en varm obruten vit ton genomarbetad med svaga diagonala penseldrag som låter dukens väv synas igenom, mer skiss än färdig miljö.
Färg som gör ljusets arbete
Inget här är modellerat med traditionellt ljus och skugga. I stället ställer Van Gogh färg mot färg: hatten guld mot den bleka grunden, kindens gröna skugga mot den belysta sidans varma ockra, jackans blågröna mot skäggets orange.
Detta är läxan han hade tillgodogjort sig från neoimpressionisterna den våren, att ett ansikte kunde byggas av komplementära beröringar placerade sida vid sida snarare än utjämnade till en enda hudton. Han antog aldrig deras strikta pointillistiska metod helt och hållet, men vanan att låta små penseldrag av kontrasterande färg göra modelleringen stannade hos honom för resten av hans liv.
Resultatet är ett ansikte som tycks vibrera svagt även i stillhet, sammanhållet mindre av anatomi än av balansen mellan varma och svala fält över det. Det är en till synes ofullbordad bild på sina ställen, och den råheten är en del av det som får den att kännas som ett arbetsdokument snarare än en formell avbildning.
En liten duk som står stadigt
Med sina trettio gånger fyrtiotvå centimeter är detta ett anspråkslöst föremål, närmare en studie än ett stort porträtt, och den skalan passar vad det är: en privat övning, målad snabbt, inte ett beställt uttalande. Sedd på nära håll, i den sorts ljus en studio eller en hall ger den, separeras de enskilda penseldragen, guld intill grått, grönt intill rosa, och bilden blir nästan abstrakt.
Ta ett steg tillbaka, eller låt ljuset i ett rum skifta mot kvällen, och samma penseldrag upplöses till ett ansikte igen, ett som möter din blick under brättet på en hatt med en direkthet som få formella porträtt klarar. originalet hänger idag på Stedelijk Museum Amsterdam, där det står som en av de enklare, mer sökande bidragen i Van Goghs långa rad av Paris-självporträtt, mindre om fåfänga än om en målare som lär sig se i färg.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Stedelijk Museum Amsterdam samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.