Självporträtt med pipa: historia, betydelse & penselföring
Ankomst till Paris
Vincent van Gogh nådde Paris i mars 1886 och flyttade in i sin bror Theos lägenhet med knappt någon förvarning. Han var trettiotre år, till stor del självlärd, och hade tillbringat de föregående åren med att måla vävare och potatisätare i det platta bruna ljuset i Nuenen. Paris var ett helt annat klimat, tätt av argument från impressionistiska och neoimpressionistiska målare som han bara hade läst om i brev.
Han anlände inte flytande i det nya visuella språk som omgav honom. Detta självporträtt, målat 1886, tillhör hans första månader i staden, innan det brutna färgerna och det snabbare penselarbetet i hans senare Parisdukar tog över. Paletten är fortfarande till stor del den han hade med sig från Nederländerna.
Ett ansikte halvt i skugga
Målningen är liten, bara 38 gånger 46 centimeter, och den kräver att ses på nära håll. Van Gogh framställer sig själv från bröstet och uppåt, klädd i en mörk rock med en ljus krage och halsduk som precis syns under skägget. En lerpipa är fastklämd i munnen, dess skaft riktat nedåt, en tråd av färg stiger från piphuvudet.
Ljuset faller från övre vänstra hörnet, fångar kronan på hans huvud och vänstra sidan av ansiktet medan den högra sidan sjunker in i en varm, rödaktig skugga. Hans hår och skägg är kopparorange, målade i korta, torra penseldrag som fångar ljuset annorlunda än den mjukare modelleringen av huden. Hans ögon möter inte betraktaren direkt; de är placerade något åt sidan, vaksamma snarare än konfronterande.
Bakom honom är bakgrunden en mörk, spräcklig rödbrun, skrapad och bearbetad med synliga penselspår snarare än jämnt lagd. Den ger ingen känsla av ett rum eller ett fönster, bara en grund, tät atmosfär som pressar sig in runt den avbildade. Mot det mörkret blir den bleka pannan den enda ljusaste tonen i målningen, platsen blicken återvänder till först.
Att sitta modell för sig själv
Van Gogh hade inte råd med professionella modeller regelbundet, och i Paris vände han sig till det enda ansikte som inte kostade honom något: sitt eget. Under sina två år i staden målade han sig själv uppåt tjugo gånger, med hjälp av en liten spegel som stöddes upp i hans rum.
Varje försök lät honom testa något utan att behöva förhandla om en sittningsavgift eller en främlings tålamod. Ett självporträtt kunde påbörjas och överges under en eftermiddag, för att sedan plockas upp igen nästa dag med färgen fortfarande hanterbar. Den upprepningen blev i praktiken hans privata undervisning i det nya måleri han mötte på utställningar och i konstnärsateljéer runt Montmartre.
Sett mot de självporträtt han målade bara ett eller två år senare, med sina brutna streck av färg och nästan chockerande ljusstyrka, framstår detta som återhållsamt. Pipan och den lugna blicken tillhör en man som fortfarande framställer sig själv i något nära sitt gamla holländska manér, även när staden omkring honom drog hans blick någon annanstans.
En hand fortfarande lojal mot Nuenen
Penselarbetet här är fast och uppbyggt i fläckar snarare än de snabba, riktade penseldrag som snart skulle definiera hans mogna stil. På pannan och kinden är färgen blandad med viss omsorg, modellerar benet under huden i gråa, ockra och inslag av grönt. Skägget och håret hanteras friare, med korta, spänstiga märken som antyder struktur utan att beskriva varje strå.
Rocken och bakgrunden är målade ännu lösare, nästan som en kontrast till den tätare hanteringen av ansiktet. Van Gogh ville uppenbarligen att uppmärksamheten skulle stanna vid huvudet, och han använde både ljus och penselarbete för att se till att den gör det. Det finns lite av den impasto han senare skulle lägga på duken; ytan förblir jämförelsevis återhållsam genomgående.
Det som gör bilden värd att stanna upp vid är just denna spänning mellan en gammal, noggrann hand och en ny uppsättning idéer som pressar på vid kanterna. Inget här är pråligt, men valet att måla sitt eget oskyddade, trötta ansikte, snarare än ett smickrande eller komponerat, bär redan den ärlighet som skulle prägla hans senare självporträtt.
Var den finns nu
Målningen innehas av Van Gogh-museet i Amsterdam, en del av en samling som spårar hans utveckling år för år. Placerad bland hans andra Parisdukar från 1886 där läses den tydligt som en gångjärnspunkt, ögonblicket innan hans färg öppnade sig.
På en vägg i ett hem, borta från den sekvensen, beter den sig annorlunda. I svagt ljus drar brunsterna och de nästan svarta i rocken och bakgrunden sig nästan helt tillbaka, och lämnar den belysta sidan av ansiktet svävande på egen hand. Under en starkare lampa eller dagsljus kommer de rödaktiga undertonerna i skuggan och skäggets ingefära fram, och bilden värms betydligt.
Den belönar den typ av tittande som Van Gogh själv ägnade sig åt vid spegeln: långsamt, nära och upprepat. Ett porträtt så tyst tillkännager sig inte över ett rum, men det håller uppmärksamheten när det väl hittats, på det sätt ett ansikte som oväntat skymtas i en dunkel korridor håller uppmärksamheten.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.