Självporträtt som målare: Historia, betydelse & penselföring
En målare nyligen anländ till Paris
I början av 1886 steg Vincent van Gogh av ett tåg från Antwerpen och flyttade in hos sin bror Theo i Paris. Han hade övergett sina studier vid Antwerpens akademi efter bara några veckor, ovillig att bli tillrättavisad av lärare som ville att han skulle teckna som alla andra. Paris var tänkt att bli en nystart, nära konsthandlaren som höll honom med mat och gallerierna som skrev om vad en målning kunde se ut som.
Han anlände med års arbete gjort i det platta bruna ljuset på den holländska landsbygden, bilder av vävare och potatisgrävare byggda av jordpigment och skugga. Runt honom fanns nu dukar av Monet, Pissarro och de yngre impressionisterna, fulla av brutet färg och friluftsljus. Han hade ännu inte själv rört vid den paletten. Detta porträtt, målat 1886 och med måtten blygsamma 38,5 gånger 46,5 centimeter, gjordes i glappet mellan de två.
Ett ansikte hållet nära duken
Van Gogh målar sig själv tryckt nära sitt staffli, tillräckligt nära för att dess trästötta skär genom bildens nedre högra del. Han bär en mörk filthatt neddragen över pannan, dess brätte kastar en mjuk skugga över hans ögon. Under den är hans ansikte den enda bleka, varma tonen i hela kompositionen, uppbyggd i ockra och rosa mot det omgivande mörkret.
Hans blick möter betraktaren direkt, varken poserad eller uppträdande. Det finns inget av den teatraliska intensiteten från hans senare självporträtt från Saint-Remy här. Detta är en arbetande målare fångad mitt i en tanke, skägget rödaktigt och ovårdat, kragen uppslagen mot en kyla som tycks höra till rummet lika mycket som årstiden.
En grönsvart rock täcker hans axlar, dess veck framhävs i långa, lösa penseldrag snarare än noggrann modellering. En halsduk eller krage i djupare grönt faller vid hans hals, och ekar den grumliga olivfärgen på väggen bakom honom. Ingenting i kläderna eller omgivningen ber att bli betraktat. Allt riktar blicken tillbaka mot ansiktet och, strax under det, mot hans händer.
Den enda färgen i rummet
Titta ner och bilden byter helt register. I det nedre vänstra hörnet, på ett bord fullt av verktyg, har Van Gogh lagt en liten hög med färg: klickar av rött, grönt, ockra och kritvit, direkt ur tuben eller färskt skrapade på träet. Det är det enda partiet av ogarderad färg på en i övrigt dyster duk.
Den kontrasten är hela bildens tysta argument. Allt runt målaren, hans rock, hans hatt, väggen, staffliet, är målat i de tonala, nära sammanhållna bruna och gröna toner han hade lärt sig i Nederländerna. Bara paletten själv erkänner vad som var på väg: rent pigment, nästan vårdslöst nedlagt, väntande på att bli upptaget.
Det läses mindre som dekoration än som bevis. Här är materialet en målare faktiskt arbetar med, ställt mot den dämpade värld han vid denna tidpunkt fortfarande valde att måla i. Klickarna av rött och grönt är små, men de är det mest högljudda i bilden.
Penselföring fortfarande rotad i Nuenen
Färghanteringen är genomgående tjock och sökande snarare än slät. Van Gogh bygger rocken och bakgrunden med synliga, dragna penseldrag, låter åsar av pigment fånga ljuset ojämnt över ytan. Väggen bakom honom är inte ett platt fält utan en bearbetad, scumbled grön, påstruken i överlappande drag som håller ytan rastlös även där färgen knappt förändras.
Detta är fortfarande igenkännbart tekniken från hans Nuenen-år, då han modellerade form genom ton snarare än genom separata penseldrag av kontrasterande kulör. Ansiktet är undantaget, byggt med något större omsorg och en varmare klang, som om han tillät sig mer uppmärksamhet där än någon annanstans på duken. Ändå liknar ingenting i bilden den brutna, prismatiska touchen han skulle anamma inom månader efter att ha bosatt sig i staden.
Det glappet mellan metod och omgivning är vad som gör porträttet värt att stanna upp vid. Det är inte en målning om impressionism, och det är inte heller en målning som fortfarande helt befinner sig inom den holländska traditionen. Den sitter exakt på det datum den bär, ett enda år, 1886, fångad mellan två sätt att se.
Vad den gör på en vägg
Upphängd i ett rum är detta inte en bild som tillkännager sig från andra sidan en dörröppning. Dess färger ligger lågt och nära varandra, gröna glider in i svarta, bruna in i djupare bruna, så att den på avstånd nästan kan läsas som en enda mörk form med ett blekt ansikte svävande i sig. Först på nära håll löses rummet upp: staffliet, de hopsjunkna axlarna, det lilla ljusa färgsåret på paletten.
Morgonljus lockar fram värmen i ansiktet och det svaga röda i skägget, mjukar upp det omgivande mörkret till något närmare grönt än svart. I lampljus på kvällen kollapsar tonvärdena ännu mer, och målarens ögon blir den enda plats där bilden håller fast dig. Den belönar att levas med snarare än att ögnas igenom, en duk som behåller lite av sig själv vid första anblicken.
Originalet hänger idag på Van Gogh-museet i Amsterdam, där det är katalogiserat bland konstnärens tidigaste Paris-arbeten. Sett där eller reproducerat hemma förblir det en liten, medvetet oglamorös bild av en man som bestämmer, i realtid och framför sitt eget staffli, vilken sorts målare han var på väg att bli.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.