Självporträtt tillägnat Gauguin: berättelse och betydelse
En gåva före det gula huset
I september 1888 hade Vincent van Gogh varit i Arles i sex månader och arbetade mot sin idé om ett Söderns studio, en gemenskap av målare som delade ett hus och ett sätt att se. Han hade hyrt det gula huset vid Place Lamartine och väntade på att Paul Gauguin, som då ännu var i Bretagne, skulle samtycka till att komma och dela det med honom.
Före Gauguins ankomst kom de två männen överens om att byta ut målade självporträtt, en sed de hade hört praktiserades bland japanska konstnärsvänner. Van Gogh målade sin halva av bytet snabbt och skickade den norrut som en slags pant, en bild av sig själv som fick ersätta de brev han redan hade sänt.
Han skrev en dedikation till Gauguin längs den övre kanten av den gröna grunden och gav tavlan sin fullständiga titel, Självporträtt, tillägnat Paul Gauguin. Gauguin nådde inte Arles förrän en månad senare, och de två männen skulle leva och arbeta tillsammans där i knappt nio veckor.
Ett rakat huvud mot malakitgrönt
Duken är liten och nära, bara 50,3 gånger 61,5 centimeter, och Van Gogh fyller nästan hela med sitt eget huvud och sina axlar. Det finns inget utrymme, inget fönster, inget föremål bredvid honom; färgen löper nästan ända till panelens alla fyra kanter.
Han visar sig med håret klippt tätt intill skallen, ögonbrynen och skägget i samma varma rödaktiga färg, ögonen sammandragna och uppdragna i sina yttre mungipor. Han ser inte rakt ut mot betraktaren; blicken glider något åt sidan, vaksam snarare än öppen.
Han bär en enkel mörk jacka kantad med en linje av blått vid slaget, knäppt över en vit skjorta fäst vid halsen med ett litet runt spänne. Bakom honom är grunden ett jämnt fält av blekt malakitgrönt, brutet endast av den inskriften högst upp.
Porträttet av en bonze
Van Gogh förklarade tavlan själv, i ett brev som skrevs för att följa med den söderut. Han hade tänkt sig den, sade han, som porträttet av en bonze, en enkel dyrkare av den eviga Buddha, och han bad Gauguin att läsa det rakade huvudet och de sneda ögonen i det ljuset, som en vald roll snarare än en enkel avbildning.
Idén lutade sig mot båda männens beundran för japanska träsnitt, en entusiasm som Van Gogh hade burit med sig sedan sina år i Paris och hade skrivit om utförligt från Arles. Gauguins eget tillägnade självporträtt, målat för samma byte, slog en helt annan ton.
Van Goghs version läses mindre som en registrering av hans drag än som en avsiktsförklaring. Han målade den i precis det ögonblick då han satsade sina besparingar, sin brors tålamod och sin egen hälsa på hoppet att Gauguins ankomst skulle göra Söderns studio verklig.
Färg lagd bar
Ansiktet är uppbyggt av varm, direkt färg: rosa över kindbenet, gulblekt vid tinningen, ställt rakt mot det svala gröna bakom sig med nästan ingen mjuk övergång mellan de två. Den kollisionen mellan varmt och svalt gör det arbete som skugga och halvton skulle göra i ett mer konventionellt porträtt.
Jackan är lagd i lösa, diagonala penseldrag som fångar ljuset olika beroende på var en betraktare står framför den. Ansiktet är behandlat finare, märkena följer strukturen i kind, panna och käke snarare än smälter samman till en jämn yta.
Inget här är utjämnat. Till och med den gröna grunden, som på håll i ett rum läses som ett platt, dekorativt fält, bryts upp på nära håll i distinkta, synliga penseldrag av färg lagda mot varandra.
Från beslagtagande till Cambridge
Tavlans senare historia bär sin egen tyngd. Den passerade genom samlingen ”degenererad konst”, verk som drogs bort från tysk offentlig visning på 1930-talet under nazisternas kampanj mot modern och expressionistisk målning, innan den till slut korsade Atlanten.
Den finns idag hos Harvard Art Museums, i Fogg Museum, Cambridge, Massachusetts. Den överlevde ett årtionde då tavlor mycket lika den beslagtogs och såldes bort någon annanstans helt enkelt för att de var moderna.
På en vägg skiftar den malakitgröna grunden under dagens lopp. I varmt kvällsljus lutar den mot turkos; i svalare dagsljus lägger den sig närmare jade, och det rödaktiga skägget och det bleka, vaksamma ansiktet läses olika mot den varje gång.
Van Gogh målade detta på samtalsavstånd, nära nog för att se varje penseldrag. Den ber fortfarande om att mötas så, på en arms längd, i ett rum, snarare än tvärs över en gallerisal.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.