Självporträtt utan skägg: historia & betydelse
En rakning, och ett porträtt till hans mor
I september 1889 hade Vincent van Gogh bott på anstalten Saint-Paul-de-Mausole i Saint-Rémy-de-Provence i fyra månader, intagen efter den kris som hade avslutat hans tid i Arles. Måleriet var en av de få sysslor läkarna lämnade i hans egna händer, och självporträtterandet blev ett av de få motiv han kunde ägna sig åt utan att lämna sitt rum. Han arbetade efter en liten spegel, ensam, i intervallen mellan de anfall som med jämna mellanrum stängde honom ute från arbetet helt och hållet.
Någon gång den månaden rakade han av sig skägget. Det var en liten, medveten handling, och han använde förändringen till att göra ett porträtt han kunde skicka hem till sin mor, en bild av honom själv som såg stadig och frisk ut snarare än sådan hon hade kunnat föreställa sig honom. Resultatet är Självporträtt utan skägg, målat 1889 och endast 31 gånger 40 centimeter stort, mindre än de flesta av de självporträtt som omger det i hans produktion från det året.
Det är också, bland hans bevarade självporträtt, det enda där hans ansikte framträder helt utan ansiktsbehåring. Varje annan avbildning från hans år i Paris, Arles och Saint-Rémy visar honom med skägg eller mustasch i någon grad. Det här tar bort det, och med det en viss del av den förklädnad ett skägg erbjuder ett trött ansikte.
Ett ansikte vänt tre fjärdedelar mot ljuset
Duken rymmer ingenting annat än mannen själv, beskuren tätt vid axlarna och vänd en aning bort från betraktaren så att ena sidan av hans ansikte fångar mer ljus än den andra. Håret är kammat bakåt från pannan i strimmor av ockra och rödbrunt, och hans blekblågrå ögon blickar ut förbi ramen snarare än rakt på oss, stadigt snarare än utmanande.
Han bär en knäppt jacka i en mjuk blågrå ton, med kragen sluten högt vid halsen, målad med samma lösa, väderbitna penseldrag som resten av bilden. Det finns ingen hand, inget bord, inget fönster, ingenting som placerar honom i ett rum. Bakgrunden är en jämn lavering av salviagrönt, utförd i vertikala penseldrag som löper över dukens hela höjd som ådringen i gammalt trä.
Den vänstra sidan av hans ansikte, i skugga, är uppbyggd av rödaktiga röda och bruna toner som skjuter den tillbaka in i grunden. Den högra sidan fångar ett svalare, blekare ljus som för kindbenet och tinningen framåt. Det är en liten asymmetri, men den gör det mesta av arbetet med att få huvudet att kännas fast snarare än platt.
Färg ställd mot färg
Van Gogh målar huvudet med samma korta, riktade penseldrag som han använde i sitt arbete från Saint-Rémy, nedlagda snabbt och lämnade synliga snarare än utjämnade släta. Kring käken och under ögonen byter färgen riktning nästan penseldrag för penseldrag, och följer ansiktets struktur snarare än jämnar ut den.
Paletten kretsar kring en enda kontrast: de varma hudtonerna i ansiktet mot det svala grönGrå i bakgrunden och det blågrå i kappan. Röda, orange och ockra i huden sitter direkt intill det dämpade gröna bakom huvudet, och de två färgerna skärper varandra snarare än blandas vid kanten.
Det finns väldigt lite svart någonstans i bilden. Skugga är uppbyggd av mörkare röda och bruna toner snarare än av grå eller svart färg, vilket håller hela ytan varm även där ansiktet vänder sig bort från ljuset. Det är ett kontrollerat, nästan disciplinerat sätt att måla, närmare blickens stadighet än det turbulenta som ofta förknippas med hans senare verk.
En lugnare avbildning än de övriga
Van Gogh målade mer än trettio självporträtt under sin karriär, och gruppen från Saint-Rémy brukar läsas som några av de mest sökande bland dem. Ställd mot dem utmärker sig den här genom sin återhållsamhet. Det finns ingen virvlande gloria av penselföring kring huvudet, ingen synlig oro i färgen; ytan är hårt bearbetad men hållen under kontroll.
Den kontrollen betyder något med tanke på när bilden gjordes. Han målade mellan sjukdomsperioder, under ett år som också frambringade några av hans mest turbulenta dukar, och detta porträtt visar inget av den turbulensen på sin yta. Vad rakningen än betydde för honom personligen, läses bilden han byggde kring den som en handling av fattning.
Det är värt att lägga märke till vad målningen håller tillbaka lika mycket som vad den visar. Ingen omgivning, inga ägodelar, ingen annan figur, ingenting bortom ansiktet och kragen på en enkel jacka. Direktheten är nästan klinisk, ett vittnesbörd om hur han ville bli sedd snarare än en redogörelse för var eller hur han levde.
Bilden i ett rum
Hängd i ögonhöjd håller porträttet ett rum på det sätt en fast blick håller en konversation. Ansiktet sitter tillräckligt nära bildplanets framsida för att det ska finnas lite verkligt avstånd mellan den avbildade och betraktaren, och den salviagröna grunden ger ögat nästan ingen annanstans att vila.
Dagsljus förändrar det mer än de flesta porträtt. I plattare, svalare ljus läses den gröna bakgrunden som grå och ansiktet dras framåt; under varmare kvällsljus fördjupas ockran och det röda i håret och huden och hela bilden närmar sig brons. Hur som helst förblir ögonen den fasta punkt som resten av målningen kretsar kring.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.