Skål med solrosor, rosor och andra blommor: historia
Tidigt 1886 lämnade Vincent van Gogh det platta bruna i Nuenen bakom sig och flyttade till Paris för att bo hos sin bror Theo. Han var trettiotvå, till stor del självlärd och övertygad om att hans måleri behövde förändras. Inom några veckor efter ankomsten hade han sett Monets, Pissarros och de yngre impressionisternas dukar på nära håll, och den mörka, jordbundna palett han hade byggt upp på den holländska landsbygden började framstå som en belastning snarare än en stil.
Skål med solrosor, rosor och andra blommor, målad samma år, är ett resultat av den uppgörelsen. Den visar en målare som använder snittblommor på samma sätt som en musiker använder skalor: som ett fast, tålmodigt motiv att bygga upp ett helt nytt sätt att se färg på.
En studieövning som blev en vana
Blommor var ett praktiskt val för en konstnär som omskolade sitt öga. De var billiga, såldes på nästan varje gathörn i Paris och behövde, till skillnad från en inhyrde modell, inte betalas per timme. Van Gogh köpte buketter, arrangerade dem själv och målade snabbt innan kronbladen föll.
Under 1886 arbetade han sig igenom dussintals av dessa stilleben, ofta flera i samma vecka, och behandlade vart och ett som ett kontrollerat experiment med en ny kombination av nyanser. Den här skålen, med solrosor blandade med rosor och mindre vita och lila blommor, är bland de fylligaste i den gruppen.
Solrosorna i sig är värda att stanna upp vid. Två år innan han fyllde det gula huset i Arles med de vaser med solrosor som gjorde honom berömd, dyker de redan upp här, trängda bland rosor i ett parisiskt stilleben, som om blomman redan hade fångat hans uppmärksamhet innan han visste vad den skulle bli.
Vad som står på bordet
Behållaren är inte den höga, smala vasen från de senare Arles-målningarna utan en låg, vid skål i matt grönt, mer kökskruka än prydnadsföremål. Den står på en flat sten- eller marmorskiva vars grå yta bryts av lösa drag av rost och blått.
Ur den kommer ett tätt, nästan överfullt arrangemang. Solrosor med lurviga, halvöppna huvuden reser sig högst upp och lutar åt höger, några hänger redan på sina stjälkar. Under dem sitter ett tjockt kluster av rosor i vitt och blekrosa, deras kronblad byggda av korta, krusiga penseldabbar, omgivna av ett dis av små vita och lavendelfärgade blommor som fyller varje återstående lucka.
Blicken landar först på de bleka rosorna i mitten, det ljusaste och tätast bearbetade partiet i bilden, innan den dras uppåt och utåt mot solrosornas tyngre gula huvuden. Ingenting i arrangemanget är prydligt. Stjälkar korsar varandra, blommor överlappar, och buketten läses som något som samlats i famnar snarare än komponerats med pincett.
En duk delad på mitten
Bakgrunden är där bilden tar sin största risk. Den vänstra halvan ligger i varm ockra och umbrun, nära i ton de jordfärger från Van Goghs holländska år. Den högra halvan bryter ut i en strimmig, vibrerande röd, lagd i hackiga vertikala drag som nästan läses som ett draperi eller en reflekterande yta som fångar ljus.
Den uppdelningen ställer brunt mot rött över en enda duk, med skålen och dess gröna blad som gångjärnet mellan dem. Det gröna i skålen och stjälkarna sitter som en sval, stabiliserande ton mot både det varma bruna och det heta röda, och hindrar båda sidorna av bakgrunden från att överväldiga blommorna framför.
Det är ett burdust, nästan experimentellt stycke färgkonstruktion, närmare en studie än en färdig bakgrund, och det är just poängen: detta är en duk gjord för att testa vad färger gör bredvid varandra, inte för att beskriva ett rum.
Själva färgen
Van Gogh arbetade blommorna i tjocka, lastade drag, lagda snabbt och till stor del lämnade oblandade. Kronblad är byggda av enstaka streck i vitt, rosa eller gult snarare än släta modellerade former, så att buketten på nära håll upplöses i ett fält av separata märken som bara blir rosor och solrosor på ett kort avstånd.
Signaturen, ”Vincent”, sitter i rött nere till vänster, samma röda som han använde för sitt förnamn under hela sin karriär när han slutat signera med efternamnet. Måtten är blygsamma, 61 gånger 50 centimeter, närmare en studie än ett paradstycke, vilket passar en bild målad i hast som en av många.
I rummet
Originalet hänger idag på Kunsthalle Mannheim. På en vägg är detta en bild som belönar föränderligt ljus snarare än kämpar mot det. I plattare dagsljus läses den ockra och röda bakgrunden som nära i vikt, och skålen med blommor sitter som en enda varm massa.
Under varmare kvällsljus dras den röda sidan av bakgrunden framåt och de vita rosorna tycks lyfta från duken, ljusna på ett sätt som den bruna sidan aldrig riktigt matchar. Det är en målning byggd av en ung konstnärs rastlösa experiment med färg, och den beter sig fortfarande så, skiftar sin balans med vilket ljus som än faller på den.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kunsthalle Mannheim samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.