Skördemannen (efter Millet, 1889): Historia & betydelse
En kopia gjord utan ett fält i sikte
Hösten 1889 hade Vincent van Gogh förbundit sig till asylen i Saint-Rémy-de-Provence, och under långa perioder fick han inte, eller var inte tillräckligt frisk för att, gå ut bland vetet han älskade att måla. Vad han hade i stället var ett litet lager av svartvita tryck efter Jean-François Millet, skickade ned från Paris av hans bror Theo.
Van Gogh satte igång med att förvandla dessa grå gravyrer till färg, arbetande i en sparsam cell som hade upplåtits åt honom som ateljé. Han tänkte på processen som översättning snarare än kopiering, så som en musiker kan läsa en annan kompositörs partitur och spela upp det i en annan tonart.
Skördemannen (efter Millet) tillhör det projektet. Målad 1889 på en liten, upprätt duk som mäter 25 gånger 43,5 centimeter, tar den Millets graverade skördeman och återger honom i den råa, oblandade färg som Van Gogh hade tillbringat de föregående tre åren med att lära sig lita på.
En man, sedd bakifrån, dubbelvikt
Målningen ger oss en enda skördeman bakifrån, avskuren vid midjan av vinkeln på sitt eget arbete. Han är vikt nästan på mitten, huvudet ned under en stråhatt, hela sin tyngd driven ned i den långskaftade lie som han håller i båda händerna.
Hans kläder är enkla: en blek krämvit skjorta och löst sittande byxor i färgen av säden omkring honom, med en blå jacka avdragen från axlarna och knuten runt midjan i ärmarna. Den enda blå tonen mot allt det gula är det enda som skiljer mannen från fältet han skär.
Hans stövlar är slitna och tunga, planterade i en fläck mark återgiven i sval blågrön skugga, den enda passagen i bilden där temperaturen sjunker. Bakom honom löper vetet tillbaka i korta, packade penseldrag av kromgult och ockra tills det möter en låg grön linje av häck och träd.
I det övre högra hörnet, litet och lätt att missa, sitter en andra, mindre figur utförd i samma gula toner, ett avlägset eko av mannen framför som hindrar skörden från att kännas som en ensam kropps arbete. Ovanför allt detta är himlen ren, djup kobolt, pålagd i långa diagonala penseldrag som sveper i samma riktning som de böjda stråna nedanför.
Färg som gör linjens arbete
Millets ursprungliga skördeman var byggd av ton, av omsorgsfulla grå som rörde sig mot svart. Van Gogh hade inget intresse av att matcha det; i stället lät han en handfull rena färger bära hela strukturen av figur och fält.
Det gula i vetet är aldrig en enda platt yta. Det skiftar från blekt halm till hett krom till inslag av grön skugga, varje förändring nedlagd som ett tydligt, synligt penseldrag snarare än utjämnad slät.
Mot den hettan fungerar kobolthimlen och den enda blå jackan som barlast. Det är en enkel komplementär parning, gult mot blått, men Van Gogh driver båda till sin fullaste mättnad, så kontrasten läses innan någon detalj av figuren gör det.
Själva penselföringen har riktning och brådska. Penseldrag i fältet följer sädesstråets lutning, penseldrag i himlen kurvar och rusar ovanför, och hela ytan har den packade, genomarbetade tätheten hos en duk uppbyggd snabbt, i korta sessioner, av en man som det året litade mer på sin hand än på sitt öga.
Ett motiv Van Gogh återvände till
Skördemannen var inte ett tillfälligt lån. Samma år målade Van Gogh sina egna skördemän som skar vete under en brännande sol, och arbetade motivet om och om igen från asylens mark och ur minnet.
Millets figur gav honom en färdig version av samma motiv, en man reducerad till ren fysisk ansträngning, böjd under tyngden av arbetet och årstiden. Att ta upp det i sin egen färg lät Van Gogh sitta med en bild han redan hade gjort personlig, utan att behöva en modell eller ett fält framför sig.
Det finns inget drama tillagt i scenen, inget synligt ansikte, ingen gest mot betraktaren. Skördemannen arbetar helt enkelt, och målningen ber ögat att stanna vid den enda, upprepade rörelsen snarare än att leta efter en berättelse runt den.
Att leva med den
Hängd i ett rum som får verkligt dagsljus förändras denna lilla duk med timmarna så som det ursprungliga motivet skulle ha gjort. Morgonljuset plockar fram det svala blå i jackan och den skuggade marken; fram på eftermiddagen tar de gula tonerna över och hela bilden tycks värmas upp.
Den belönar en vägg där den kan betraktas på nära håll, eftersom så mycket av dess kraft ligger i riktningen och tjockleken hos enskilda penseldrag, inte i en storslagen övergripande effekt. Placerad bland tystare, mer utarbetade bilder håller den sin egen genom ren fysisk ihärdighet, en liten målning som vägrar sitta still.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.