Skördemannen (efter Millet): berättelse, betydelse och penselföring
Saint-Rémy, 1889: att måla utan modell
I slutet av våren 1889 hade Van Gogh låtit sig skrivas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole i Saint-Rémy-de-Provence, ett före detta kloster som användes för behandling av nervösa störningar. Han tilldelades en liten cell och, ganska snart, ett andra rum att använda som ateljé. Vetefält gick nästan ända fram till områdets murar, synliga genom gallret i hans fönster.
Avskuren från de modeller han hade förliterat sig på i Arles, vände han sig tillbaka till en konstnär som han hade vördsammat sedan sina tidigaste teckningsår: Jean-François Millet. Han började omarbeta en uppsättning svartvita tryck efter Millets kompositioner och behandlade dem mindre som bilder att kopiera än som partitur att återinterpreta i färg.
Skördaren, målad 1889 och nu i Van Gogh-museets ägo, tillhör den sviten. Millet hade ritat en man som svingar en skära genom stående säd årtionden tidigare; Van Gogh tog samma pose och byggde upp den helt och hållet i sin egen färg, sitt eget ljus och sin egen rastlösa rytm i penselföringen.
En enda figur böjd lågt i vetet
Med sina 33 gånger 44 centimeter är duken liten nog att ögat tar in hela scenen nästan på en gång, för att sedan dras rakt ner till mannen i dess mitt. Han är böjd nästan dubbel, ena handen griper en böjd skära nära stråna, den andra stödjer mot hans eget ben, fångad mitt i svingen snarare än poserad för den.
Hans jacka och byxor är i en djup, mättad blå, uppbyggd i tjocka, slingrande penseldrag som nästan läses som ett separat vädersystem som rör sig genom fältet. Runt omkring honom är vetet lagt i korta diagonala streck av gult, ockra och olivgrönt, som följer den riktning säden faktiskt skulle luta.
Ovanför fältet ljusnar himlen till blekt kräm och dammig rosa, och en spridning av mörka fåglar korsar den i lösa, brutna V-former, var och en tecknad med en handfull snabba märken. Det finns knappt någon horisontlinje; säden stiger helt enkelt för att möta himlen, så hela bilden läses som ett enda nära, inneslutet rum med skördaren arbetande inuti det.
Blået i kläderna och guldet i vetet ligger nästan mitt emot varandra på färgcirkeln, och Van Gogh lutar sig hårt mot den kontrasten, låter de två färgfälten trycka mot varandra snarare än att blandas. Det är det högsta i bilden, högre än till och med det arbete den avbildar.
Döden omformad som dagsljus
Van Gogh skrev till sin bror Theo om skördaren han målade den sommaren och beskrev figuren som en bild av döden, dock inte en han fann sorglig. Han satte sädens skärande under fullt dagsljus och varma färger snarare än skugga, så akten läses som en del av en naturlig cykel snarare än ett slut att frukta.
Den tolkningen passar väl mot vad som hände honom. Van Gogh arbetade sig genom svår sjukdom under sin tid på asylen, och vete, som han målade upprepade gånger det året i olika tillstånd av växt och väder, blev ett av de få motiv han kunde återvända till om och om igen och fortfarande finna något nytt i.
Skördaren själv förblir anonym, hans ansikte vänt nedåt och till stor del dolt. Vad bilden ber betraktaren om att se är inte ett porträtt utan en rörelse, upprepad penseldrag efter penseldrag, ekat i de upprepade penseldragen som bygger fältet runt honom.
Blått mot guld: hur figuren byggdes
Van Gogh tecknade mannen i mörka, nästan svarta konturlinjer, en teknik närmare glasmåleri än något i Millets ursprungliga teckning. Inuti dessa konturer sitter färgen i platta, säkra färgplan, blået fördjupas till nästan svart i vecken, kräm och vitt fångar där ljuset faller på hans rygg och axel.
Fältet runt honom hanteras helt annorlunda, i korta brutna penseldrag som aldrig löser upp sig i enskilda strån utan läses, på normalt betraktningsavstånd, som en enda kontinuerligt rörlig yta. Den kontrasten i beröring, fasta kanter på mannen, lös rörelse runt honom, är vad som får ögat att återvända till figuren även om han upptar en liten del av duken.
Fåglarna bär nästan ingen modellering alls, bara mörka penseldrag slängda på den bleka himlen, och de gör mer för att antyda skala och avstånd än någon användning av perspektiv i själva fältet.
På en vägg, när ljuset förändras
Upphängd någonstans med verkligt dagsljus förändras målningen märkbart under dagens gång. Mulet eller morgonljus mjukar upp blået i skördarens kläder till grönt runt omkring, medan ett varmare, lägre ljus drar fram guldet i vetet tills det verkar trycka mot ytan.
Den belönar att betraktas från två avstånd: nära, där de enskilda penseldragen separerar ut i sina egna små gester, och igen från andra sidan rummet, där de löser upp sig tillbaka till en enda böjd figur som tar sig fram genom ett fält som tycks sakna synligt slut.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.