Slätten vid Auvers: berättelse, betydelse och penselarbete
Auvers, sommaren 1890
Vincent van Gogh anlände till Auvers-sur-Oise i slutet av maj 1890, efter att ha lämnat asylen i Saint-Remy och rest norrut med stöd av sin bror Theo, för att vara nära doktor Paul Gachet. Han tog ett rum ovanför Ravoux värdshus och arbetade under de ungefär sjuttio dagar som återstod honom i en takt som fortfarande förvånar historiker som studerar hans produktion.
Han drogs omedelbart till jordbruksmarken på platån ovanför byn, en sträcka öppen mark där vete, havre och gräs löpte obrutet mot horisonten. Plain near Auvers, målad 1890, är en av flera dukar där han ställde upp sitt staffli på den höga marken och blickade utåt snarare än in i gatorna eller trädgårdarna nedanför.
Målningen mäter 92 gånger 73,5 centimeter, tillräckligt hög för att himlen och landen ska ta ungefär hälften var av ytan. Den nästan jämna delningen är inte tillfällig. Den låter både marken han hade vandrat och vädret som rörde sig över den bära lika stor vikt.
Gräs, ogräs och en låg fågel
Den nedre halvan av duken upptas av ett fält av högt gräs och sädskott, återgivna i korta, upprätta penseldrag av grönt, havsgrönt och nästan vitt. Ingenting här är en enda platt färg. Van Gogh byggde gräset av dussintals separata beröringar, var och en ett strå eller ett knippe strån, lagda tillräckligt nära varandra för att läsas som en rörlig yta snarare än en gräsmatta.
Spridda genom förgrunden finns bleka blomhuvuden, troligen vilda prästkragar fångade av vinden, och ett litet kluster av röda vallmo lågt i högra hörnet. Det röda är medvetet sparsamt. En handfull duttar mot så mycket grönt räcker för att dra ögat nedåt och hålla det där innan det färdas vidare in i bilden.
En enda mörk fågel skär lågt över gräset nära dukens mitt, vingarna utbredda platt. Den är knappt mer än tre eller fyra penseldrag av nästan svart färg, men den gör vad en fågel i ett stilla landskap sällan gör: den fäster ett ögonblick, ett specifikt ögonblick av flykt, inuti en scen som annars handlar om långsam växt och stilla väder.
Fält, höstackar och en trädrad
Bortom det nära gräset sjunker marken ned i ett lapptäcke av odlade remsor: ockra stubb, blekt guldvete redan skördat och band av grönt som löper i något olika vinklar, så som verkliga fältgränser gör på böljande mark. En halmtäckt lada eller stuga med lågt tak ligger bland en grupp höstackar till vänster, målad i varma bruna toner som sticker ut mot det omgivande gröna.
Van Gogh hanterade denna mellangrund med kortare, mer varierade penseldrag än förgrundens gräs, och drog penseln i sidled för att antyda plöjda fåror och uppsatta hö. Färgen sitter här märkbart tjock på sina ställen, åsar av färg som fångar verkligt ljus och förskjuter fältens ton beroende på var en betraktare står.
En tunn trädrad löper tvärs över fältens bortre kant och markerar slättens gräns innan den möter himlen. Träden är små och löst penslade, mer en antydan om en gräns än en beskrivning av enskilda stammar, vilket håller ögat i rörelse förbi dem snarare än att vila där.
Moln som inte vill lägga sig
Himlen tar upp den övre halvan av duken och gör det mesta av det känslomässiga arbetet. Tunga vita och gråblå moln rullar över en djupt blå grund, målade i långa svängda penseldrag som ringlar sig och vänder tillbaka på sig själva snarare än att ligga platt.
Det finns en rastlöshet i denna himmel som fälten nedanför inte delar. Där gräset och grödorna är byggda av korta, upprepade märken, rör sig molnen i vida svep, som om Van Gogh hade laddat penseln en gång och låtit den färdas över en hel molnbredd i en enda, obruten gest.
Det blå mellan molnen är inte heller enhetligt. Det mörknar mot dukens överkant och ljusnar nära horisonten, en gradering som ger hela himlen en känsla av djup och tryck, av väder som faktiskt rör sig snarare än målat väder som står stilla.
På en vägg, genom dagen
Hängd i ett rum som får dagsljus förändras denna målning mer än de flesta. I platt morgonljus framstår förgrundens gröna som svalt och jämnt. När ljuset värms mot kvällen tar ockraremmorna av stubb och höstackarna upp mer värme, och det lilla röda i vallmon blir det första ögat hittar.
Den passar ett rum där människor tillbringar tid snarare än passerar snabbt, ett vardagsrum eller en arbetshörna, någonstans där en betraktare kan stå tillräckligt långt tillbaka för att ta in hela svepet av himmel och fält, och sedan stiga närmare för att se hur penselföringen bryter gräset i hundratals enskilda penseldrag.
Originalet förvaras av Bayerische Staatsgemäldesammlungen i München, i Neue Pinakothek. Det förblir ett av de tydligaste vittnesbörden om hur Van Gogh såg på öppen mark under de sista veckorna av sitt liv, inte som en bakgrund utan som något med sitt eget väder och sin egen rörelse.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Bavarian State Painting Collections samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.