Solrosor som gått i frö: Historia, innebörd & penseldrag
År 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i större delen av ett år, delat en lägenhet i Montmartre med sin bror Theo och arbetat sig igenom stadens konkurrerande idéer om färg. Han hade träffat Signac, sett Seurats prickiga dukar och studerat de japanska träsnitten som Theos galleri hade i lager. Inget av detta visade sig ännu som en fast stil. Istället visade det sig som en rad små, medvetet snäva övningar, stilleben med snittblommor placerade på ett bord och studerade hårt, på nära håll, för vad deras färg kunde lära honom.
En studie han satte åt sig själv
Solrosor som gått i frö, målad 1887, tillhör den serien av övningar. Det är en anspråkslös pannå, bara 27 gånger 21 centimeter, och inget i motivet ber om att bli beundrat. Blommorna är inte färska. Deras kronblad har krullat sig och torkat, deras huvuden har gått i frö, och Van Gogh ställde sig den svårare uppgiften att hitta färg i en växt förbi sin stund snarare än i den.
Detta var inte sentimentalt motiv. Det var material, valt eftersom ett förbrukat blomhuvud ger ett öga tränat på färgteori mer att arbeta med än ett färskt: bruna toner istället för ren gult, fröskivans struktur istället för en ren kronbladsrand, gröna som skiftar mot svart istället för en stjälks platta grönt.
Han skulle återvända till solrosor ett år senare i Arles, i vaserna som gjorde motivet till hans eget. Denna lilla, oglamorösa studie är en del av hur han kom dit.
Två huvuden, sedda på nära håll
Duken fylls nästan kant till kant av två solroshuvuden. Ett vänder sig helt mot betraktaren, dess torkade kronblad utbredda i en grov cirkel. Ett andra, blekare huvud syns strax bakom och till höger, fångat i en vinkel, dess krullande kronblad läses som en ljusare, mer olivgrön massa mot den mörka grunden.
Det finns ingen vas, inget bord, inget rum. En mörk, penslig trasslighet fyller den övre delen av pannån, mer skugga än beskrivet rum, och en horisontell linje av brun färg korsar den nedre kanten som en stjälk eller gren kvarlämnad. Blommorna tycks sitta i sin egen fläck av dunkel snarare än i någon identifierbar omgivning.
I mitten av det huvudsakliga huvudet är fröskivan uppbyggd av korta, täta penseldrag, rost, dammig rosa och blek blågrön tätt tillsammans, med mörkare märken som strålar ut där småblommorna torkat och fallit. Det är den tätaste, mest genomarbetade passagen på pannån, och den första platsen blicken landar på.
Färg arbetad i streck
Van Goghs kronblad är inte sammanblandade. De är lagda som separata penseldrag av halmgul, oliv och kaki, vart och ett följer krullningen hos ett verkligt kronblad, så färgen själv tycks böja sig och torka så som blomman har gjort. Ins lag av dammig rosa och blek turkos finns inom detta gulgröna intervall, tillräckligt små för att läsas som struktur innan de läses som färg.
Bakgrunden hanteras lika direkt men med ett snävare, mörkare intervall: nästan svarta gröna och bruna toner, penslade i långa diagonala drag som ger intryck av lövverk eller skugga utan att beskriva någondera exakt. Mot detta mörka fält bär blomhuvudena det mesta av ljuset i målningen.
Färgen är pålagd tjockt, särskilt i fröskivan och längs kronbladens kanter, så att åsarna som penseln lämnat efter sig fångar verkligt ljus och kastar sina egna små skuggor över ytan. Van Gogh jämnade inte ut färgen på plats här. Han byggde den, drag för drag, så som en blommas struktur bygger sig själv.
Vad den gör på en vägg
I starkt dagsljus träder halmgula och olivgröna toner fram och impaston läses tydligt, varje ås av färg fångar ljus och kastar en tunn skugglinje bredvid sig. Målningen ser upptagen ut, nästan rastlös, så som blomhuvudena själva ser ut fångade mitt i kollapsen.
I svagare ljus, kvällsljus eller ett lamptänt rum, tar bakgrundens mörka gröna och nästan svarta över och de två blomhuvudena läses som en enda tät, trasslig form snarare än två distinkta former. Målningen tystnar betydligt, närmare en studie av förfall än en hyllning av blomning.
Eftersom originalet är så litet och så nära observerat, belönar en reproduktion av det ett rum där man kan närma sig det snarare än kasta en blick på det på avstånd, ett läshörn eller en sovrumsvägg snarare än en entréhall. Originalet finns idag på Van Gogh Museum, och det förblir en av de tydligaste dokumentationerna av det nära, tålmodiga betraktande som till slut frambringade de solrosor Van Gogh blev känd för.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.