Sovrummet (Sovrummet i Arles): Historia, betydelse & penseldrag
Hösten 1888 hyrde Vincent van Gogh fyra rum i ett gulkalkat hus vid Place Lamartine i Arles, möblerade dem långsamt och stolt för nästan inga pengar och väntade på att Paul Gauguin skulle komma och dela platsen med honom. Hans eget sovrum, litet och enkelt, blev motivet för en målning som han ville skulle vara inget annat än vilsam att titta på. Han beskrev färgerna för sin bror Theo innan färgen ens hade torkat, och bilden han gjorde har sedan dess lästs som ett porträtt av en man som försöker hålla sig själv stadig.
Han var tydlig med vad han ville att duken skulle göra. Att titta på den, skrev han, borde vila sinnet, till och med fantasin. Det är en märklig ambition för ett rum som tippar så långt från vertikalen att golvet tycks glida mot betraktaren, och det är en del av det som får människor att stanna inför den här bilden i stället för att gå förbi den.
Ett rum byggt av några enkla saker
Möblerna är nästan absurt enkla: en träsäng skjuten mot den högra väggen, två stolar med sits av säv, ett litet bord med en kanna, ett handfat och ett par flaskor. En handduk hänger på en krok vid dörren, kläder och en spegel vid fönstret, och det är hela rummets inventarium.
Ingenting överlappar övertygande. Sängens fotända, bordet och stolarna förefaller alla vara tecknade från lite olika synvinklar och pressade samman, så rummet läses mer som en plan över ett ihågkommet rum än som en vy av ett observerat sådant. Van Gogh arbetade utifrån ett sinne fullt av japanska tryck, där föremål ofta ställs ut platt och frontalt i stället för att mjukt vika undan in i djupet.
Väggarna i den här duken är en blek, kritig blå, inte den violetta han först beskrev när han målade rummet i Arles. Golvet är gjort i samma lavendelgrå familj, lagt i långa torra penseldrag som läses som bara brädor snarare än de röda klinker han ursprungligen föreställde sig, och hela rummet hålls samman av det smala spannet av blåa och lila toner.
Mot detta är sängen och de två stolarna målade i färsk smörs gul, och de drar omedelbart blicken, de största, varmaste formerna i ett svalt rum. En rad små tavlor är fästa ovanför sänghuvudet, bland dem två små porträttskisser tillagda i just den här versionen, vid sidan av ett landskap och spegeln vid fönstret.
Varför det finns tre av det här rummet
Van Gogh målade först det här sovrummet i oktober 1888, dagarna före Gauguins ankomst, när Gula huset fortfarande kändes som början på något snarare än platsen för sammanbrottet som följde. Den första duken skadades av fukt inte långt därefter, och han brydde sig tillräckligt för att vilja ha den räddad i stället för lämnad åt förfall.
I september följande år, som patient på asylum i Saint-Rémy och delvis arbetande utifrån minnet och en liten skiss, målade han två ytterligare versioner av samma rum. Den här duken är den tredje av dem, färdigställd 1889, och det är den som hamnade i Paris.
Det är ett märkligt slags självporträtt, ett rum tömt på sin invånare och ommålat från en sjukhussäng många mil bort, återgjort därför att han inte stod ut med att förlora det och inte ville helt enkelt måla om originalet.
Färg lagd platt, tecknad hårt
Själva färgen är pålagd i breda, jämna partier med nästan ingen blandning, varje föremål byggt av en eller två färger snarare än en gradient av toner. Fasta mörka konturer håller varje kant på plats, en vana Van Gogh medvetet lånade från de träsnitt han samlade och fäste på sina egna väggar.
Han lutade sig hårt mot komplementär kontrast för att hålla bilden från att bli platt i den tråkiga bemärkelsen: den varma ockragula sängen mot den svala blå väggen, de små träffarna av rött i täcket och tavelramarna mot allt det blå och gröna. Det är en kontrollerad, nästan dekorativ användning av färg, närmare en affisch än det brutna, flimrande penselarbete han använde utomhus.
På nära håll är golvbrädorna dragna i långa, torra, synliga penseldrag, sängramen byggd av korta huggiga sådana som följer träets ådring, och väggen bakom den lagd i plattare, lugnare partier. Penselbehandlingen växlar register från föremål till föremål och gör tyst arbetet med att skilja en träsäng från en putsad vägg utan att någonsin bryta hela kompositionens platthet.
Vad den gör på en vägg hemma
Med sina 74 gånger 56,5 centimeter är originalet ett anspråkslöst föremål med nära fokus, dimensionerat för att en enda person ska stå nära och ta in det utan att kliva tillbaka, och den intimiteten följer med i vilken reproduktion som helst som hängs i ögonhöjd i ett vanligt rum. Det blå skiftar märkbart mellan dagsljus och lampljus, blir gråare och mer vilsamt när ett rum dämpas på kvällen och skarpare, nästan violett, i kallt morgonljus.
Eftersom paletten är så smal och teckningen så enkel läses bilden tydligt från andra sidan ett rum och belönar också att man står nära den, där de dragna penseldragen på golvet och de uppbyggda åsarna av gul färg på sängen blir synliga. Den begär att bli betraktad på det sätt som dess eget motiv var tänkt att betraktas, långsamt, utan mycket annat som konkurrerar om uppmärksamheten i närheten.
Originalet hänger i dag på Musée d’Orsay i Paris, ett rum bland de tre Van Gogh gjorde av samma få enkla föremål, målade under ett år som rymde både ett sammanbrott och några av karriärens stadigaste, mest avsiktliga färger.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Musée d'Orsay samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.