Stilleben med flaskor och lergods: berättelse
En ateljé i hans föräldrars hus, Nuenen, 1884
I december 1883 flyttade Vincent van Gogh tillbaka in i sina föräldrars prästgård i Nuenen, en by i den nederländska provinsen Noord-Brabant, och gjorde om ett rum där till en provisorisk ateljé. Han var trettio år, till stor del självlärd, och övertygad om att måleri var ett hantverk som skulle erövras genom upprepning snarare än inväntas som inspiration.
Under 1884 arbetade han sig fram från teckning till måleri och höll sig till anspråkslösa, nära motiv: bondehuvuden, händer i arbete och de vanliga kärl som stod omkring i huset och i vävstugorna i närheten. Stilleben med flaskor och lergods hör till detta övningsår, tillkommet vid en tidpunkt då Van Gogh fortfarande lärde sig att se i valörer innan han litade på sig själv med färgen.
Bilden är liten, 41,8 gånger 31,5 centimeter, närmare en studie än ett utställningsverk, och den skalan passar dess syfte. Den gjordes för att betraktas på nära håll, det avstånd där tyngden av färg på en flaskas axel eller det slitna handtaget på en kruka blir synlig.
Vad Van Gogh ställde fram på bordet
Två mörka glasflaskor förankrar kompositionens vänstra sida, korkade och så djupt gröna att glaset nästan läses som svart, brutet endast av några gråvita penseldrag där ljuset träffar en kant eller en axel. Lite framför dem lutar en stengodskruka med ett brett, slitet handtag mot en låg grå bägare, dess lera av rostens färg och dess kant lämnad rå och ojämn.
I gruppens mitt står en blek lerkruka, vars yta bryts av några löst lagda penseldrag i blått som läses som skuggan av en stencilerad etikett, den sorts hushållsbokstäver som skilde ättika från olja, eller salt från socker, i ett nederländskt 1800-talskök. Det är den enda färgklicken utanför det brun-gröna registret, och blicken återvänder ständigt till den.
Till höger reser sig en tredje flaska, högre och mörkare än de övriga, med en blek kork i halsen och sin nedre halva lindad i ett band av gräddvitt som fångar mer ljus än något annat på bordet. Bakom gruppen stänger hörnet av en låda eller ett paket, med sin blottade sida målad i en dov rosa-brun ton, av kompositionen och hindrar blicken från att löpa utanför dukens kant.
Inget här är fint porslin eller gott glas. Det är arbetskärl, av det slag som stod i ett diskrum snarare än på ett matbord, och Van Gogh målade dem utan något försök att smickra dem.
Att arbeta inom ett snävt färgregister
Paletten Van Gogh valde är snäv med avsikt: bitumenbruna, olivgröna, det nästan svarta i gammalt flaskglas, med en enda passage av dov rödbrun i väggen bakom krukan. Det är det jordnära register som konsthistoriker förknippar med hans holländska period, det han lade åt sidan inom två år när Paris och impressionisterna nådde honom, men här gör det exakt vad han ville att det skulle göra.
Färgen är på vissa ställen lagd i tjocka lager, släpad och omarbetad kring krukan och flaskornas axlar, så att ytan bär en verklig, ojämn relief. Han jämnade inte ut sin väg mot en avbildning; han byggde varje form med separata, synliga penseldrag och rättade under arbetets gång i stället för att dölja spåren efteråt.
Denna direkthet ger föremålen deras tyngd. Krukan i synnerhet ser tung ut, dess handtag ser slitet ut av en verklig hand, eftersom Van Gogh lät penseln registrera ansträngningen att finna dess form i stället för att dölja den ansträngningen när formen väl var funnen.
Var ljuset landar
Ljuset kommer in från övre vänstra hörnet och faller ojämnt över gruppen, fångar axeln på den närmaste flaskan, bägarens kant och det bleka omslaget på flaskan till höger, medan utrymmet bakom bordet upplöses i en löst målad, odefinierad brun. Det finns ingen ren bakgrund, ingen vägg återgiven som ett plant plan; den läses i stället som skugga som puttats runt med en torr pensel.
Själva bordet skiljs knappt från väggen bakom det, båda målade i samma mörka, varma register, så föremålen tycks resa sig ur dunklet snarare än stå på en tydligt belyst yta. Denna kompression är avsiktlig. Den håller uppmärksamheten på kärlen själva, och på de små, hårt erövrade punkter där ljuset faktiskt landar.
På en vägg, genom dagen
En så mörk målning belönar ett rum där den kan betraktas på nära håll och i skiftande ljus, snarare än ett som är upplyst platt och jämnt hela dagen. I morgonens eller kvällens svaga ljus fördjupas de bruna tonerna ytterligare och de få bleka högdagrarna, korken, krukan kant, flaskans omslagna bas, blir de enda punkter blicken kan vila på.
Under en starkare lampa, eller senare på dagen, skiljer sig de gröna tonerna i glaset från det svarta och bilden öppnar sig en aning och visar penselföring som förblev dold i plattare ljus. Det är en målning som ber att få återvändas till snarare än att bara kastas en blick på en gång.
Originalet Stilleben med flaskor och lergods finns på Van Gogh-museet, en del av dokumentationen av en ung målare som arbetade, dag efter dag i Nuenen, för att erövra det självförtroende han skulle behöva innan han någonsin tog upp den ljusare palett för vilken han nu är känd.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.