Stränderna vid Seine med båtar: Historia
Paris lossar sin palett
Våren 1887 hade Vincent van Gogh bott i Paris i över ett år och delade en lägenhet med sin bror Theo i Montmartre. Han hade anlänt från Antwerpen fortfarande målande i de grumliga bruna och grå tonerna från sina holländska år, men Paris förändrade honom snabbt. Genom Theos kontakter inom konsthandeln träffade han Camille Pissarro, Paul Signac och Georges Seurat, målare som bröt ner färgen i små, separata penseldrag i stället för att blanda den på paletten.
Det året började Van Gogh bära ut sitt staffli utanför staden, längs Seine till Asnières och Clichy, där pråmar låg förtöjda under popplar och floden fångade den skiftande himlen. Han arbetade ofta där tillsammans med Signac, och de två målade samma sträckor av flodbanken från olika vinklar och utbytte idéer om färg medan de arbetade. Banks of the Seine with Boats, målad 1887, är en av en grupp små flodstrandsmålningar som kom ur dessa sessioner.
Målningarna från Asnières och Clichy markerar en vändpunkt som varade bara en säsong eller två innan Van Gogh drev sin färg längre och lämnade för Arles, men det var där han först prövade hur långt bruten färg kunde bära en bild på egen hand. Denna duk är ett anspråkslöst, nära fokuserat exempel på den prövningen, en enda pråm snarare än ett svepande panorama.
En pråm uppdragen på banken
Målningen, 55 gånger 48 centimeter, placerar en enda förtöjd pråm tvärs över dukens bredd, med skrovet i dammigt rosa och violettrosa mot en blekt blågrå hytt. En figur i gult sitter lågt i aktern, tillräckligt liten för att ögat ska hitta båten innan det hittar honom. Bakom pråmen ligger ett andra fartyg halvt dolt, beskuret av ramen vid högerkanten.
Banken reser sig bakom båtarna i en remsa av ockrafärgad sand, beströdd med ett rött tak och blekare byggnader indragna bland träden. Ovanför det stänger en rad popplar och kastanjer i brutna gröna nyanser av horisonten, med sina stammar lämnade som bara, tunna vertikaler mot en mjuk, molnfri blå himmel. Ingenting i dukens övre halva kräver uppmärksamhet två gånger; händelsen stannar lågt, vid vattenlinjen.
Vatten fyller nästan halva bilden, och det är där Van Gogh lade sin ansträngning. Pråmens rosa och blå upprepas i reflektionen under den, bruten i korta penseldrag av färg som aldrig riktigt löses upp till en spegelbild. Streck av guld, mauve och mörkgrönt krusar över ytan, så floden framstår mindre som stilla vatten och mer som en plats i ständig, tyst rörelse.
Måleri i separata penseldrag
Van Gogh lade denna duk i de brutna, kommaliknande penseldrag han höll på att ta upp från Signac och Seurat den våren, små klickar av ren färg satta sida vid sida i stället för blandade på paletten. Det är en metod byggd på kontrast: ett penseldrag av orange intill ett av blått, rosa mot grönt, varje färg lämnad att skärpa sin granne i stället för att smälta in i den.
Han antog aldrig fullt ut Seurats punktvisa disciplin inom pointillismen, och denna duk visar varför. Penseldragen på pråmen är längre och mer varierade i riktning än en strikt divisionist skulle tillåta, de följer skrovets kurva snarare än ett fast system, och vattnet är där han låter metoden lossna ännu mer, penseln rör sig i korta horisontella streck som bygger textur lika mycket som färg.
Själva paletten markerar avståndet som tillryggalagts sedan Antwerpen. Där hans holländska målningar arbetade i umbra och bitumen, är det mörkaste partiet i hela duken här en flaskgrön skugga under skrovet. Allt annat ligger i den övre delen av färghjulet: rosa, himmelsblått, halmgult, den bleka ockran på dragvägen.
Morgonrosa, kvällsblått
Upphängd där dagsljus når den skiftar duken med timmen på ett sätt en mörkare bild aldrig skulle kunna. Morgonljuset plockar fram det rosa i skrovet och guldfleckarna på vattnet; på kvällen fördjupas blåtonerna i reflektionen och hela scenen framstår svalare, närmare skymningen på den verkliga floden.
Nära betraktad bryts ytan upp i hundratals individuella penseldrag, vart och ett ett distinkt beslut om färg. På avstånd löses dessa penseldrag upp till en pråm, en bank, en grupp träd, tricket som delas av impressionistiskt och neo-impressionistiskt måleri, och ett som belönar de extra stegen tillbaka som ett vardagsrum tillåter.
Det är en stilla bild snarare än en dramatisk, byggd för långsamt betraktande snarare än en enda blick. Det passar en vägg där den kommer att ses varje dag, i frukostljus och i kvällsljus, snarare än en vägg som ska passeras en gång och glömmas.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.