Träd och undervegetation: historia, betydelse och penselarbete
En skog utanför Paris, 1887
Våren 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i drygt ett år, bott hos sin bror Theo och arbetat sig igenom stadens gallerier och ateljéer. Den tunga, jordbundna palett han hade fört med sig från Nederländerna höll på att ge vika för något ljusare. Han studerade noga vad hans medkonstnärer gjorde med färgen och prövade hur långt han kunde driva sin egen pensel för att hänga med.
Under den våren och sommaren gjorde han upprepade utflykter till skogarna och parkerna i stadens utkant, oftast till Asnieres, på jakt efter motiv som inte hade något med boulevarderna att göra. Trees and Undergrowth, målad 1887 och nu på Van Gogh-museet i Amsterdam, tillhör denna serie skogsstudier. Det är en bild gjord av en målare som i hög fart lär sig se i färg i stället för i ton.
Det finns ingen uppenbar berättelse här, ingen figur, ingen stig som leder blicken mot ett mål. Van Gogh illustrerade inte en promenad i skogen. Han arbetade sig, duk för duk, fram till hur solljuset splittras när det faller genom löv ner på en trångbodd skogsbotten.
Inne i snåret
Duken, 55,5 gånger 46,5 centimeter, är nästan kvadratisk, och Van Gogh fyller varje tum av den med skog. Smala stammar reser sig i en tät vertikal skärm från nederkanten till överkanten och lutar i något olika vinklar, som riktiga unga träd gör när de konkurrerar om ljuset. Det finns ingen himmel, ingen glänta, inget avstånd att vila i.
Några av de närmare stammarna är framhävda i mauve och lila snarare än brunt och fångar det lilla direkta ljus som når så här djupt in i undervegetationen. Bakom dem upplöses skogen i en dis av grönt och guld, kronverket så tätt att enskilda löv slutar vara åtskiljbara och i stället blir en struktur, ett väder.
Marken under fötterna är precis lika livlig. Små vita blommor, troligen ramslök eller vitsippa, sprider sig över den nedre halvan av duken i lösa drivor, och här och där bryter en klick rött genom det gröna som en gnista. Ingenting i detta nedre band är tecknat i kontur. Det är byggt helt och hållet av korta, lastade penseldrag sida vid sida.
Kompositionen har inget centrum i vanlig mening. Blicken träder in var den än landar och fortsätter sedan att röra sig, dragen från stam till stam och från fläck till fläck, eftersom Van Gogh inte har gett något enskilt parti mer tyngd än något annat. Den vägran att komponera fram en blickpunkt är i sig ett uttalande om hur en skog faktiskt känns att stå inuti.
Hur färgen hanterades
Van Gogh arbetade denna duk i korta, åtskilda beröringar snarare än utjämnade partier, lade grönt bredvid blått bredvid guld och lät ögat göra blandningen på avstånd. Det är en metod nära vad impressionisterna och neoimpressionisterna omkring honom gjorde det året, även om hans märken förblir lösare och mer brådskande än en Seurat-punkt någonsin var.
Stammarna är byggda med längre, torrare drag som dragits rakt ner över duken, vilket är varför de läses som upprätta och något stela mot det mjukare, mer brutna behandlingen av lövverket. Den kontrasten mellan ett kontrollerat vertikalt drag och en spridd, nästan vädrad beröring ovanför ger bilden dess struktur utan några som helst tecknade linjer.
Över undervegetationen blir penselföringen kort och stickande, klickar av vitt och gräddvitt fläckas på i kluster för att stå för blommor, medan det gröna runt dem lämnas grövre och mer varierat i ton. På nära håll är ytan nästan helt och hållet abstrakt färg. Först på normalt betraktningsavstånd upplöses den i gräs, löv och kronblad.
Grönt dominerar, men det är aldrig ett enda grönt. Van Gogh rör sig genom oliv, sap, viridian och en gulnad lime inom några centimeter av duken, och det är denna inre variation, mer än någon enskild klar färg, som hindrar bilden från att bli platt eller dekorativ.
På en vägg
En målning så tät belönar ett rum med jämnt, naturligt ljus, eftersom ytan själv gör så mycket av arbetet med att fånga och bryta belysningen. På morgonen tenderar de svalare gröna och de lila stammarna att träda fram. Senare på dagen, under varmare ljus, vinner guld- och gräddtonerna i kronverket och blommorna mark.
Eftersom det varken finns en horisont eller en enda punkt som blicken ombeds vila på, beter sig bilden mindre som ett fönster och mer som en fläck vägg som har fått väder. Den passar på en plats där den ses ofta och en stund i taget, ett trapphus, en läshörna, en vägg mitt emot en stol, snarare än ett rum man kastar en blick in i när man går förbi.
Van Gogh målade denna skog i ett ögonblick då han fortfarande höll på att upptäcka vad hans eget öga kunde göra med färg. Det som finns kvar på duken är själva sökandet, fångat mitt i ett penseldrag, fortfarande läsbart mer än ett sekel senare.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.