Tre vita stugor i Saintes-Maries: historia
Sex dagar vid havet
I första veckan av juni 1888 lämnade Van Gogh Arles för en kort vistelse i Saintes-Maries-de-la-Mer, en fiskeby på Camarguekusten där Rhônedeltat möter Medelhavet. Han reste dit med en långsam offentlig diligens över en platt, vindpinad slätt, i jakt på något han ännu inte hade funnit bland fruktträdgårdarna och vetefälten utanför Arles: öppen himmel, salt luft och en horisont med nästan ingenting byggt på den.
Han hade kommit söderut till Arles i februari, dragen av en idé om starkare färg och ett ljusare, mer direkt ljus än Paris kunde ge honom. I början av sommaren arbetade han snabbt och målade utomhus nästan varje dag, och resan till kusten gav honom något nytt att titta på: båtar uppdragna på sanden, kvinnor i lokala kläder och små vassrörstäckta stugor byggda för fiskare och herdar snarare än för någons pittoreska smak.
Tre vita stugor i Saintes-Maries är en av målningarna som kom ur det korta besöket. Van Gogh utförde den 1888 på en duk på 41,5 gånger 33,5 centimeter, tillräckligt liten för att ha burits med och färdigställts snabbt, framför de faktiska hyddorna snarare än ur minnet tillbaka i hans rum.
Tre tak mot himlen
Målningen är uppbyggd kring en grupp låga, vitkalkade byggnader, deras väggar nästan rent vita där solen träffar dem och strimmiga av blått och grått där den inte gör det. Var och en har ett brant, spetsigt tak av vass, återgivet i ockra och ljusbruna penseldrag med mörkare blågrå märken lagda över dem för att antyda det grova, skiktade vasstaket och det väder det har tagit.
En röd dörr står öppen i den mellersta stugan, och en andra, mörkare dörröppning syns på den låga uthusbyggnaden till vänster, dess plankväggar målade i rå ockra och konturerade i blått. På nocken av ett tak bryter en tunn mörk form, delvis takprydnad och delvis vindflöjel, linjen av vasstaket mot himlen. Bakom gruppen antyder ytterligare gavlar och en skorsten att detta är en arbetsgrupp av byggnader snarare än en enda isolerad hydda.
Ingenting här är storslaget. Dessa är anspråkslösa, funktionella bostäder, av det slag Van Gogh i sina brev hade beskrivit som närmare förhistoriska hyddor än konventionella hus, och han målar dem med samma uppmärksamhet han gav en stol eller ett par stövlar: som saker värda att betrakta noga, exakt som de är.
En himmel som pressar ned
Det en betraktare möter först är inte stugorna utan himlen ovanför dem, en ovanligt djup, mättad blå som fyller nästan halva duken. Den är uppbyggd av täta, mestadels diagonala penseldrag av ultramarin och kobolt, lagda nära varandra så att ytan har en vävd, nästan tygliknande struktur snarare än en konventionell himmels luftiga blandning.
Det blå är tyngre och mörkare än det milda provensalska väder motivet antyder, och det förändrar hela stämningen i bilden. Mot det framstår stugornas vitkalkade väggar som häpnadsväckande ljusa, nästan lysande, och den varma ockran i vasstaket och det röda i dörrarna får en intensitet de inte skulle ha under en vanlig blek himmel.
Här arbetar Van Gogh med komplementär kontrast helt medvetet: blått mot orange, och vitt mot en färg mörk nog att få det att glöda. Färgen i sig är tjock, pålagd vått i vått på sina ställen, så att penseldragens åsar fångar verkligt ljus på dukens yta och skiftar något när en betraktare rör sig.
Ockrafärgad mark och grön snårvegetation
Under byggnaderna upptar marken den nedre tredjedelen av duken i varm ockra och bränd orange, lagd i lösa, släpande penseldrag som på sina ställen lämnar dukens väv synlig. Den läses som bar, solbakad jord av det slag som är vanligt runt Camargues kustbyar, utan gräs som mjukar upp den.
Utspridda över den marken finns klungor av mörkgrön snårvegetation, målade som korta, taggiga duttar snarare än blandat lövverk, några nästan svartgröna i skuggorna och några som fångar glimtar av en ljusare, mer gulgrön ton där solen träffar dem direkt. De sitter i lösa rader som leder blicken från dukens framkant tillbaka mot stugorna.
Inget hav syns och ingen horisontlinje bortom byggnaderna; bilden handlar helt om denna enda klunga av hyddor, marken framför dem och himlen bakom. Det är en tätt beskuren, nästan intim vy av en plats som Van Gogh bara hade några dagar att titta på.
På en vägg hemma
Originalet innehas idag av Kunsthaus Zürich, och det är en liten, tät målning med hög kontrast, och den intensiteten förs över väl till ett hem. Eftersom kompositionen är så enkel, tre tak, en remsa mark, en vägg av blått, läses den tydligt från andra sidan ett rum och belönar en närmare titt på penseldragen när man väl är nära.
I dagsljus står de vita väggarna och röda dörrarna fram mot den tunga blå himlen; under varmare kvällslampor tenderar den ockrafärgade marken och vasstaket att dominera i stället, och det blå drar sig tillbaka till något närmare skymning. Få målningar av denna storlek bär en sådan förskjutning i stämning när ljuset omkring dem förändras under dagen.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Kunsthaus Zürich samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.