Två avskurna solrosor: Historia, betydelse & penselföring
Sommaren 1887 hade Vincent van Gogh varit i Paris i över ett år, delat lägenhet med sin bror Theo på Rue Lepic och arbetat sig igenom stadens konkurrerande idéer om färg. Han hade träffat Signac, diskuterat teori med Bernard och sett Seurat bygga bilder av små, disciplinerade penseldrag. Istället för att ta sig an ett stort parisiskt motiv vände han sig mot något han kunde ställa på ett bord och studera i dagar: snittblommor som fått torka.
Two Cut Sunflowers, målad det året och 60 gånger 50 centimeter, tillhör denna serie studier. Det är inte en bukett i en vas, den form han skulle göra berömd ett år senare i Arles. Det är två blomhuvuden som ligger platt, redan överblommade, med kronblad som krullar sig och blir bruna i kanterna.
Ett tyst bord, inte en trädgård
De två huvuden sitter tätt ihop, nästan vidrör varandra, och fyller större delen av duken. Det finns ingen vas, ingen stjälk i vatten, ingen antydan om en trädgård bortom ramen. Van Gogh har fört in blommorna inomhus och lagt dem under granskning, så som en annan målare kan studera en skalle eller ett par stövlar.
Huvudena är vända direkt mot betraktaren, fröskivorna utåtvända snarare än i profil. Den vänstra blomman är den mörkare av de två, dess tätt packade småblommor återgivna i djupt blågrönt med en enda varm fläck av rödorange som bryter tvärs över skivans nedre högra del. Den högra blomman är ljusare, en väv av oliv och ockra med ett mindre, grönare centrum, och dess ring av torkade kronblad är en ljusare, mer solblekt gul.
Runt båda huvudena spretar de torra kronbladen utåt som utbrunna lågor, bruna vid basen och gyllene vid spetsen, några krullar sig tillbaka när de förlorar sin fukt. Det finns inget dekorativt i detta arrangemang. Det läses som observation först, komposition sedan.
En grund som inte vill stå stilla
Det som omger blommorna är inte en vägg eller en bordsyta i någon konventionell mening. Van Gogh har täckt hela bakgrunden, och ytan under blommorna också, i korta streck av orange, rött, gult och grönt, lagda i överlappande riktningar så att ingen fläck av duken läses som platt eller tom.
Effekten är närmare en vävd matta eller en längd av grovt tyg än ett rum. Färgen här beskriver inte en yta så mycket som den genererar en, byggd penseldrag för penseldrag snarare än utjämnad.
Denna all-over-hantering drar ögat bort från varje enskild fokalpunkt vid första anblicken, innan de två mörka skivorna åter gör sig gällande som bildens ankare. Det är en spänning Van Gogh tycks ha velat ha: ett rastlöst fält som håller två stilla, tunga former.
Färg mot färg
Bilden lutar sig hårt mot kontrast. Blågrönt sitter mot orange-rött, den klassiska komplementära parningen som Van Gogh hade läst om och testat under 1887, delvis lärd av de yngre målare han mötte i Paris och av sina egna studier i färgteori.
Penselföringen är tecknad lika mycket som målad, korta märken lagda i rytm snarare än utjämnade till gradienter. Runt fröskivorna kröker sig penseldragen för att följa småblommornas spiralmönster; i bakgrunden faller de i lösare, mer upprörda diagonaler.
Inget i färgytan är tunt eller tveksamt. Van Gogh har arbetat hela duken med samma intensitetsnivå, så att torkat kronblad och målad bakgrund pressar mot varandra med lika vikt, lika krav på att bli sedda.
En bild Edgar Degas valde att behålla
Two Cut Sunflowers fanns i Degas Collection, vilket innebär att den en gång hängde bland de bilder Edgar Degas samlade för sig själv snarare än för försäljning. Degas köpte selektivt och för sitt eget öga, och en målning som hamnar i hans rum säger något om hur den sågs av åtminstone en kräsen samtida.
Det är en liten men talande tråd i berättelsen om hur Van Goghs Paris-arbete, oglamorösa motiv målade med verklig övertygelse, fann sin första seriösa publik bland just de målare han hade kommit till staden för att lära av.
På en vägg, när ljuset skiftar
Hängd där dagsljus når den förändras denna duk timme för timme. Morgonljuset drar fram rött och orange i den vävda grunden tills de tycks vibrera mot de mörkgröna skivorna; på kvällen, under lampljus, dras grönt och blått i blomhuvudena fram och bilden sjunker ner i något tystare och mer sorgset.
Med sina 60 gånger 50 centimeter vill den mötas på nära håll, i ett rum där någon faktiskt stannar framför den snarare än går förbi. Den belönar den sortens tittande just för att så lite av den är pittoresk: två förbrukade blommor, studerade hårt, året innan Van Gogh gjorde solrosen helt till sin egen.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Degas Collection samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.