Två barn: historia, betydelse och penselarbete
Ett hushåll under de sista veckorna i Auvers
I maj 1890 anlände Vincent van Gogh till Auvers-sur-Oise, en by vid floden Oise inom bekvämt räckhåll från Paris med tåg. Han hade lämnat asylen i Saint-Rémy i hopp om ett lugnare och mer sällskapligt liv, och han fann en bostad ovanför ett kafé som drevs av familjen Ravoux. Doktor Paul Gachet, en amatörmålare och samlare, höll ett öga på hans hälsa och blev en av hans sista nära bekanta.
Arbetstakten under dessa veckor var enastående. Van Gogh målade nästan varje dag, ofta färdigställde han en duk inom några timmar, och vände sig till vilket motiv som helst som fanns nära till hands: vetefälten bortom byn, kyrkan, de halmtäckta stugorna och människorna som levde bland dem. Barn var bland hans villigaste modeller, mer tålmodiga än många av de vuxna i Auvers, som förhöll sig avvaktande till konstnärens rykte.
Två barn tillhör denna sista, intensiva arbetsperiod. Målad 1890, under samma veckor som producerade några av hans mest kända sena dukar, visar den två unga bybarn som poserar tätt tillsammans, sedda från bröstet och uppåt mot en löst målad utomhusmiljö.
Två ansikten, hållna nära
Målningen för sina motiv ända fram till bildplanet. Två barn, klädda likadant i blå smocks och vita mössor, sitter axel mot axel, så nära att deras mössor nästan rör vid varandra. Deras runda, solbelysta ansikten dominerar dukens övre halva.
Barnet till vänster tittar ut med ett svagt, privat leende, rödgult hår som sticker fram under mössan. Barnet till höger, vänt mycket lätt bort, har en mer allvarlig mun, med ögonbrynen sammandragna ovanför en direkt blick. Mellan dem hålls en liten blek blomma på en slingrande grön stjälk lågt, dess kronblad knappt mer än några drag av vit och gul färg.
Bakom de två huvudena skissar van Gogh in en fragment av byn: ett lågt hus med fönster med blå fönsterluckor till vänster, fläckar av en vägg eller ett tak i blått till höger, och runt omkring allt det lösa gröna och gyllene i en trädgård eller åker fångat i några snabba penseldrag.
Färg pressad till sin gräns
Paletten är hög och medvetet snäv. Äggulor fyller ansiktena och mycket av marken, ställda direkt mot kobolt och ultramarinblått i smocks och de strimlorna av himmel och byggnad bakom. Grönt trär genom bakgrunden i långa, slingrande drag, som står för gräs, häck och träd i en enda svep av färg.
Det finns nästan inget försök till den mjukning en akademisk porträttmålare skulle ha använt. Skuggor på kinderna läggs in med orange och rött snarare än grått, och mössornas vita bär strimmor av blått och grönt upplockade från deras omgivning. Effekten är en bild som läses som ljus och lätt feberaktig även i reproduktion, färgen gör det arbete som modellering normalt skulle göra.
Kontur som struktur
Det som håller denna färgintensitet samman är linjen. Varje kant i bilden, kanten på en mössa, kragen på en smock, kurvan av en kind, är ritad runt i ett tungt, obrutet band av mörk färg, närmare blyinfattningen i ett glasmålningfönster än konventionell porträttteckning. Van Gogh hade experimenterat med denna typ av innesluten, platt färg tidigare, och i Auvers använde han den för att hålla sitt snabbaste, lösaste penselarbete från att upplösas i ren textur.
Inuti dessa konturer är färgen i sig allt annat än platt. Smocks är byggda av korta, upprepade drag, några dragna rakt ner, några böjda med tygets veck, pålagda tillräckligt tjockt för att färgens åsar fortfarande fångar snett ljus på duken idag. Ansiktena är lugnare, byggda i mjukare fläckar av gult och orange, så att ögat landar där först innan det tar in det rastlösa penselarbetet i kläderna och bakgrunden.
Hela duken mäter 51 gånger 51,2 centimeter, nästan kvadratisk, ett format som passar denna komposition av två huvuden satta sida vid sida snarare än en enda figur lös i ett landskap.
På en vägg, i föränderligt ljus
Hängd där dagsljus når den, skiftar Två barn genom dagen. Morgonljus plockar fram impastons åsar i de blå smocks och kastar små skuggor längs varje mörk konturlinje. På kvällen, under en lampa, kommer gult och orange i ansiktena fram och bilden läses varmare, närmare levande ljus än dagsljus.
Det är inte en stor bild, och den målades inte som ett offentligt uttalande; den tillhör samma privata, arbetande uppmärksamhet som van Gogh den sommaren gav en trädgård eller en sträcka vete. Sedd på nära håll, i ett rum snarare än över ett galleri, är den intimiteten poängen: två barn, kort stilla, betraktade hårt och målade snabbt.
Originalet hänger idag i Musée d’Orsay i Paris, bland de andra målningarna från van Goghs Auvers-period, ett vittnesbörd om hur mycket han såg och skrev ner under de tio veckor han hade kvar.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Musée d'Orsay samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.