Undervegetation med två figurer: berättelse, betydelse & penselföring
I maj 1890 lämnade Vincent van Gogh asylen i Saint-Remy-de-Provence och reste norrut till Auvers-sur-Oise, en by vid floden Oise inom bekvämt räckhåll från hans bror Theo i Paris. Han hade kanske nio veckor kvar att leva, och han målade i en takt som fortfarande gör vem som helst som försöker katalogisera hans produktion från den sommaren illa till mods. Undergrowth with Two Figures, målad 1890, tillhör den sista och märkligaste gruppen av bilder från dessa veckor, en uppsättning skogsutsikter där himlen lämnats helt utanför och träden sluter sig över betraktaren som en ridå.
En skog utan horisont
Van Gogh målade flera versioner av detta motiv i Auvers, gick in i skogarna ovanför byn med en duk skuren lång och låg, och fyllde den sedan kant till kant med trädstammar. Det finns ingen himmel i någon av dem, ingen avlägsen åker, ingenting som placerar betraktaren på ett bestämt avstånd. Stammarna reser sig helt enkelt förbi ramens överkant, och ögat har ingenstans att ta vägen annat än längs marken.
Att vägra en horisont är bildens mest medvetna beslut. Van Gogh hade tillbringat året innan, i Saint-Remy, med att måla cypresser och olivlundar som fortfarande lydde under ett konventionellt mellanavstånd. Här stänger han av det alternativet, och skogen blir en enda sammanhängande yta snarare än en scen skymtad från en bestämd punkt.
Paret bland stammarna
Två figurer står något till vänster om mitten, klädda i mörka gröna och svarta toner som nästan läses som silhuetter mot den blekare barken omkring dem. De är små, inte högre än springan mellan två angränsande stammar, och Van Gogh ger dem inga ansikten att tala om, bara en klick hudton ovanför kragen. Vilka de än är, passerar de genom snarare än poserar.
Deras placering är exakt snarare än tillfällig. Van Gogh har satt dem i den enda fläcken av duken där tre eller fyra stammar skiljs något, så att den blekare marken bakom dem ramar in de mörka formerna av deras kläder. Ta bort paret och målningen håller fortfarande samman som en studie av träd och undervegetation; låt dem vara kvar och skogen får plötsligt en skala, ett avstånd man faktiskt skulle kunna gå.
De ger också bilden dess tysta oro. Två människor så här små i en ridå av stammar så här tät känns betraktade snarare än betraktande, närmare figurer skymtade genom en häck än subjekt ute på en eftermiddagspromenad.
Blå stammar, gul mark
Stammarna själva är inte målade bruna. Van Gogh återger dem i svala blå, lila och bleka viol, med en central stam uppbyggd i en tjock, nästan turkosblå färg som förankrar hela kompositionen. Varmare toner, en rosenrosa, ett streck ockra, dyker bara upp på en eller två stammar till vänster, som om ljuset fångade bark i en enda vinkel.
Under stammarna är marken ett tätt virrvarr av grönt, lagt i korta penseldrag som tippar mot gult varhelst maskrosor tränger igenom, och mot vitt där en strössling av små blommor sitter över gräset. Det finns ingen bar jord någonstans i bilden. Varje tum av mark är redovisad i färg, gräs över gräs, blomma över gräs, tills ytan läses lika tätt som en vävd textil.
Tillsammans är paletten uppbyggd nästan helt av kombinationen blåviolett och grönguld, en kombination Van Gogh hade använt tidigare för att ladda en bild utan att höja dess temperatur. Resultatet känns skuggat och svalt även där det gula är som ljusast, mer som ljuset två steg in i en trädlinje än en öppen åker mitt på dagen.
Märkena penseln lämnade
Titta noga och stammarna visar sig vara byggda av långa, enstaka penseldrag av färg som dragits rakt uppför duken, lastade tillräckligt tjockt för att lämna åsar man skulle kunna känna med en fingertopp. Van Gogh blandar inte dessa drag med marken bakom dem; stam och undervegetation möts i en hård kant, en färg lagd direkt mot en annan vått i vått.
Undervegetationen är hanterad helt annorlunda, i korta streck och kommatecken av färg satta i alla vinklar, gröna som korsar gröna, en fläck gult nedlagd varhelst en blomma behövde markeras. Där stammarna är vertikala och disciplinerade är marken strödd och snabb, och kontrasten mellan de två slagen av märken gör mycket av arbetet med att skilja nära från fjärran.
Detta är färg applicerad snabbt, på sina ställen direkt från tuben, med knappt något medium att bromsa den. Ingenting här har korrigerats eller mjukats upp efteråt. Det är protokollet av en hand som rör sig lika snabbt som ögat kunde mata den med instruktioner, förenligt med den rasande arbetstakten Van Gogh höll genom sina sista veckor i Auvers.
Att leva med skogen
Duken är lång och låg, omkring 99,7 gånger 49,5 centimeter, en form närmare ett brett fönster än en konventionell porträtt- eller landskapsram. Hängd i ögonhöjd sätter den proportionen betraktaren ungefär där de två gående figurerna står, och man ser längs stammarna snarare än ned i en avlägsen utsikt.
Eftersom bilden inte har någon himmel och ingen enda ljuskälla, faller den inte till ro i ett enda stämningsläge så som ett solbelyst landskap skulle kunna göra. Under varmt kvällsljus dras det blå i stammarna fram och skogen känns närmare och svalare; under ett starkt, platt dagsljus tar det gula i undervegetationen över och samma duk läses som en öppen, solbelyst glänta.
Originalet hänger idag på Cincinnati Art Museum, en av de sista skogsmålningarna Van Gogh gjorde före sin död i Auvers-sur-Oise i juli 1890. Sedd i reproduktion eller i verkligheten behåller den den kvalitet som gör den värd att återvända till: en skog målad inte som scen utan som en plats man står inuti, med två människor som är på väg att försvinna mellan träden.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Cincinnati Art Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.