Undervegetation: berättelse, betydelse & penselföring
I maj 1889 lät Vincent van Gogh sig själv skrivas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole, i utkanten av Saint-Rémy-de-Provence. Han hade bett att få komma dit efter kriserna föregående vinter i Arles, och under de första veckorna fick han bara arbeta innanför murarna av det gamla klostret och dess igenvuxna trädgård. Världen han fick måla hade krympt till några få inhägnade tunnland, och Undergrowth, målad samma år, är ett av resultaten av denna inskränkning.
I stället för att betrakta begränsningen som en inskränkning förde han sitt öga närmare det som faktiskt fanns framför honom. I stället för en vy med horisont, en väg eller en avlägsen kulle valde han en jordplätt under träden och målade den som om inget annat existerade. Målningen mäter 64 gånger 49 cm, en blygsam storlek som passar dess motiv: detta är inte ett landskap avsett att överblickas, utan ett hörn avsett att träda in i.
Inhägnad i en trädgård, våren 1889
Asylens område omfattade sträckor av obevuxen skog, murgröna som klättrade över gammal sten, unga träd som växte tunna och krokiga där de hade sått sig själva. Van Gogh målade samma jordplätt mer än en gång den våren och sommaren, dragen tillbaka till den som ett motiv han kunde återvända till utan att behöva en eskort bortom portarna.
Han försökte, enligt sin egen redogörelse i brev från denna period, arbeta stadigt genom svåra månader, och det intrasslade, självständiga motivet av undervegetationen gav honom ett motiv som inte var beroende av väder, avstånd eller tillstånd att resa. Det fanns där, nära till hands, varje dag han var tillräckligt frisk för att ställa upp sitt staffli.
Den omständigheten formar vad bilden visar. Det finns ingen himmel, ingen glänta, ingen stig som leder blicken ut ur scenen. Duken är fylld kant till kant med stammar och marktäcke, så att betrakta den är nära att stå inne i själva skogen snarare än att se på den från utsidan.
Inuti den gröna väggen
Smala trädstammar reser sig vertikalt genom kompositionen, några raka, några lutande i underliga vinklar som unga träd gör när de konkurrerar om ljus. De är målade i gråa, bruna och en kall blåsvart ton, utan några av de varma ockrabarktoner han använde för olivträden och cypresserna han målade på andra håll i Saint-Rémy.
Mellan och under stammarna ligger en tät botten av murgröna och låg växtlighet, återgiven i en bred skala av gröna nyanser: djupt flaskgrönt i skuggorna, ett skarpare syrligt grönt där ljuset fångar bladen, och partier av ockragult utspridda som fallet ljus. Små inslag av blått sitter bland det gröna, kyler massan och hindrar den från att läsas som en enda platt färg.
Det finns ingen enskild fokalpunkt i vanlig bemärkelse. Ögat träder in varhelst en ljusare fläck mark eller en blek stam bryter tätheten, och rör sig sedan sidledes och tillbaka genom virrvarret, på samma sätt som det skulle göra om man faktiskt stod på en sådan plats och försökte hitta en väg igenom.
En tät väv av penseldrag
Van Gogh byggde undervegetationen av korta, färgtyngda penseldrag, lagda mot varandra utan sammanblandning. Varje märke läses som ett löv, ett strå, en fläck ljus på våt mark, men inget är ett löv tecknat i detalj; effekten skapas av anhopningen av märken snarare än av något enskilt.
Stammarna är målade mer direkt, med längre drag som följer deras lutning och avsmalning, några skrapade eller dragna så att det mörkare underlagret syns igenom. Denna kontrast mellan marktäckets färgtyngda, hackiga märken och stammarnas magrare drag ger ytan en rytm man kan följa även i reproduktion.
På nära håll upplöses bilden nästan i ren färg, åsar och fåror av färg utan tydlig bild. När man stiger tillbaka upplöses samma märken till murgröna, skugga och fläckigt ljus, en förskjutning som sker ungefär på en armslängds avstånd från duken, vilket är ungefär det avstånd från vilket den skulle ha målats.
På en vägg, i skiftande ljus
Upphängd i ett rum är detta inte en bild som annonserar sig från andra sidan rummet. Den belönar den sorts betraktande som vanligtvis är förbehållet en riktig skogsplätt, där ögat måste anpassa sig innan detaljerna träder fram.
Dagsljus lockar fram det blå och den bleka marken där färgen sitter tjockast, medan lampljus på kvällen drar ner det gröna till något närmare svart, och hela ytan läses mörkare och mer sluten. Ett rum med skiftande naturligt ljus kommer att visa en annan målning vid olika timmar, vilket ligger väl i linje med en bild gjord från en enda nära, föränderlig jordplätt.
Originalet innehas av Van Gogh Museum, som registrerar verket under dess titel Undergrowth, målat 1889. Sett där eller i reproduktion förblir det en av de mer privata bilderna från Van Goghs tid i Saint-Rémy, gjord av ett motiv han inte behövde resa för att finna.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.