Vallmo och fjärilar: historia, betydelse och penselföring
En trädgård bakom asylens mur
I maj 1889 flyttade Vincent van Gogh in på asylen Saint-Paul-de-Mausole i Saint-Rémy, i jakt på skydd efter den kris som hade avslutat hans tid i Arles. Flytten gav honom ett rum att sova i och, lika värdefullt, en igenvuxen trädgård han kunde måla utan att behöva gå långt. Fjärilar och vallmo, målad det året, är en av de små studier som kom ur promenader som inte sträckte sig längre än inhägnaden.
Med sina 25,5 gånger 34,5 centimeter är duken knappt större än ett sida riven ur en skissbok. Van Gogh arbetade nära marken, så som en person hukar sig för att se ordentligt på det som växer under fötterna snarare än på horisonten.
Van Gogh-museet, som i dag äger bilden, håller den bland gruppen av trädgårds- och undervegetationsstudier han gjorde under veckorna efter sin ankomst, då längre utflykter fortfarande var svåra och närvyn var vad han hade att arbeta med.
Röd vallmo, bleka vingar och det gröna mellan dem
Två röda vallmoblommor förankrar dukens övre hörn, deras kronblad lösa och lätt fransiga, så som vallmo ser ut en dag eller två efter att ha öppnat sig snarare än nyutslagen. Mellan dem övergår marken i gråblått och gulbrunt, lämnad tillräckligt tunn för att dukens väv fortfarande syns genom färgen.
Längre ner, där bakgrunden tjocknar till ett virrvarr av stjälkar och blad, sitter två bleka fjärilar tätt tillsammans på bladverket, med vingarna upprätt. Deras gräddvita och blekgula är den ljusaste, lugnaste tonen i bilden, vilket är precis varför blicken går dit först.
Mindre orange fjärilar är inklämda i den högra sidan och det nedre hörnet, och ekar vallmons färg i miniatyr. Krullade frökapslar och oöppnade knoppar fyller luckorna mellan dem, och håller dukens nedre halva lika upptagen som den bleka himlen ovanför är tom.
Färg lagd snabbt och lämnad så
Van Gogh byggde upp det gröna i korta, riktade penseldrag som följer varje stjälks lutning snarare än fyller i en platt massa, så att bladverket läses som ett snår av separata växter snarare än en bakgrund. Mörk konturering i en nästan svartgrön ton håller den lösare färgen på plats, ungefär som bly gör runt glas.
Han lämnade vallmon rå. Sedd på nära håll är det röda inte en röd utan flera, lagda vått i vått, med varje blommas mörka mitt knappt mer än några snabba märken. Inget här har korrigerats eller jämnats ut efteråt.
Den bleka marken högst upp är däremot tunn och nästan torr, påstruken tillräckligt snabbt för att duken under fortfarande läses genom pigmentet. Den barheten verkar avsiktlig: han lade sin möda på vallmon och fjärilarna, inte på att fylla varje hörn jämnt.
Ett litet, stadigt sätt att se
Trädgårdsstudierna från denna period av 1889 läses vanligtvis som ett tecken på vad Van Gogh fortfarande kunde åstadkomma under en svår period av sjukdom, nära och avgränsade motiv som inte krävde att han reste eller organiserade en stor scen. En vallmo, en fjäril, en grästäppa var allt inom räckhåll för asylens område, och allt stod stilla, eller återvände tillräckligt ofta, för att studeras ordentligt.
Inget bevarat brev förklarar vad han menade med just denna duk, så den måste tala för sig själv. Vad den visar, helt enkelt, är uppmärksamhet: en konstnär som arbetar ut, blomma för blomma och vinge för vinge, hur mycket som kunde sägas med rött, vitt och grönt och några få avgörande linjer.
På väggen, när ljuset vänder
Hängd där dagsljus når den direkt, ljusnar den bleka bakgrunden ytterligare och vallmons röda trycker sig hårt framåt mot den. I kvälls- eller lampljus mjukas kontrasten upp, det gröna fördjupas, och de två bleka fjärilarna blir de ljusaste, lugnaste formerna kvar i bilden.
Den belönar en nära blick mer än en flyktig. Det lösa virrvarret av stjälkar, den ojämnt lastade penseln, de små orange fjärilarna inklämda i de nedre hörnen är lätta att missa från andra sidan ett rum och värda att stiga in för, i originalet på Van Gogh-museet och i varje trogen kopia av det.
