Vallmofält: historia, betydelse och penselarbete
Auvers, under de sista veckorna
I maj 1890 hade Vincent van Gogh lämnat asylen i Saint-Remy och bosatt sig i Auvers-sur-Oise, en by nordväst om Paris där läkaren Paul Gachet, en man med känt intresse för konstnärer, hade ett hus. Van Gogh tog ett rum ovanför Auberge Ravoux och satte igång att arbeta i en takt som fortfarande förvånar historiker som följer hans produktion duk för duk.
Han målade vetefälten, fruktträdgårdarna, de halmtäckta taken och kyrkan runt byn nästan dagligen, och fullbordade ofta en duk i en enda sittning. Vallmovält, målad 1890, tillhör den sista arbetsperioden, gjord under samma veckor som hans vyer av vete under en föränderlig himmel.
Det finns ingen historia knuten till just denna duk bortom själva fältet. Ingen figur går genom det, ingen byggnad förankrar det. Det är Van Gogh som betraktar en fläck mark nära Auvers och nedtecknar vad färgen gjorde med honom.
Ett fält utan någon annanstans att se
Bilden består nästan helt av fält och himmel, delade av ett tunt band av träd. En äng tät av vallmo fyller den nedre två tredjedelarna av duken, dess röda stiger och sjunker med markens faktiska böljande, medan träden markerar den enda punkten där marken ger vika för luften.
Ingenting leder blicken in i bilden på vanligt sätt. Det finns ingen stig, inget staket, ingen figur som förklarar skalan. Istället står några höga grässtrån, var och ett nedtecknat som ett enda mörkt penseldrag, upp ur vallmon i förgrunden, tillräckligt nära bildplanet för att de tycks luta sig mot betraktaren.
En lös klunga av smala träd bryter horisonten lite till höger om mitten, deras stammar bara och rosaaktiga där barken fångar ljuset. De är de enda starka vertikalerna i en komposition som annars är byggd av horisontell drift, och de ger blicken en plats att vila på innan den klättrar upp i himlen.
Rött lagt på tjockt, grönt under
Vallmon är inte målad som enskilda blommor så mycket som ett fält av separata, bestämda penseldrag. Det röda spänner från en het vermilion nära dukens framkant till en dovare, tegeltonad röd längre bak, med blekare rosa och laxrosa penseldrag utspridda så att färgen aldrig stannar i en enda platt ton.
Under och runt blommorna är det gröna lika varierat, det rör sig från en fräsch gulgrön där ljuset fångar gräset till en mörkare, nästan svartgrön i den låga marken och längs trädlinjen. Van Gogh byggde hela fältet av korta, laddade penseldrag tätt intill varandra, färgen tillräckligt tjock för att hålla sina egna åsar och skuggor.
Med sina 91,5 gånger 73 centimeter är duken tillräckligt stor för att vallmon ska läsas som ett fält snarare än ett dekorativt mönster, men ändå kompakt nog att hela ängen anländer i en enda blick innan ögat börjar plocka ut enskilda penseldrag. Van Gogh gav verket den enkla titeln Vallmovält, inget mer beskrivande än så. Målningen innehas idag av Rijksdienst Beeldende Kunst, den nederländska statliga myndigheten som förvaltar verk från den nationella konstsamlingen.
En himmel som inte vill lugna sig
Ovanför trädlinjen är himlen utförd med samma snabba, oblandade penseldrag som fältet nedanför: strimmor av blått, sjögrönt och blekt kräm som antyder snabbt rörliga moln utan att någonsin beskriva en enda molnform. Det är inte en lugn himmel, och Van Gogh ville uppenbarligen inte att den skulle läsas som en.
Det är i denna rastlöshet ovanför ett fält av tät, statisk röd som bildens verkliga spänning ligger. Marken håller sig stilla under tyngden av all den färgen; luften ovanför den vill inte. Van Gogh målade båda partierna med samma pensel och samma brådska, så skiftet från fält till himmel sker genom handlaget med färgen snarare än någon förändring i teknik.
Vad den gör på en vägg
Hängd där dagsljus faktiskt når den skiftar Vallmovält genom dagen. Morgonljuset lockar fram de blekare rosa nyanserna utspridda i det röda; mot kvällen läses fältet mörkare och tätare, det gröna drar mot svart vid dukens kanter och det röda stannar i något närmare rost.
Det är inte en bild som drar sig tillbaka i bakgrunden av ett rum. Tätheten i penselföringen fortsätter att dra blicken tillbaka till samma partier av rött och grönt, och effekten förändras tillräckligt mellan morgon och kväll för att målningen sällan ser riktigt färdig ut, vilket passar för ett fält som Van Gogh själv aldrig såg två gånger i samma ljus.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Rijksdienst Beeldende Kunst samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.