Vas med blommor och tistlar: berättelse, betydelse och penselarbete
I maj 1890 hade Vincent van Gogh lämnat asylen i Saint-Remy och bosatt sig i Auvers-sur-Oise, en by nordväst om Paris där han skulle leva i knappt tio veckor innan sin död i juli. Han målade i rasande tempo och färdigställde ofta en duk om dagen, driven av en blandning av brådska och lättnaden över att åter arbeta utan övervakning. Vas med blommor och tistlar tillhör denna sista intensiva period, en av flera stilleben han målade mellan sessionerna med landskapsmåleri på fälten runt byn.
En bukett plockad från vägkanten, inte trädgården
Blommorna i denna vas var varken köpta eller odlade. De är av det slag som växer vilt längs en vägkant eller vid kanten av ett vetefält: tistlar med sina taggiga, silvergröna blad, en strödd samling veteax och några bleka blommor blandade in bland dem.
Van Gogh hade målat tistlar tidigare, i Arles och Saint-Remy, dragen till deras aggressiva silhuett och de violetta kronorna som sitter så underligt i motsats till deras bepansrade stjälkar. Här pressar sig tre eller fyra blomhuvuden, målade i blåviolett, samman i mitten av buketten, flankerade av lösare vita blommor och det torra guldet av krusiga grässtrån.
Själva vasen är en enkel lerkanna, återgiven i varm rost och bränd sienna, vars yta är uppbyggd av lösa vertikala penseldrag som får leran att se nästan oglaserad ut. Den står på en blekt grönvit yta som skulle kunna vara ett bord eller ett lakan, målad så tunt på sina ställen att grunderingen lyser igenom.
Grönt mot violett, rost mot båda
Van Gogh satte hela kompositionen mot en bakgrund av mint- och turkosgrönt, bruten av mörkare jadestreck som antyder en vägg eller en möbel utan att beskriva någon av dem i detalj. Detta gröna är den starkaste färgen i målningen, starkare till och med än blommorna den omger, och den skjuter buketten framåt snarare än låter den vika undan.
Mot detta fält av grönt framstår vasens terrakotta som den enda varma tonen i bilden, en kil av rödbrunt som förankrar dukens nedre tredjedel. Tistlarnas blåvioletta kronor sitter mellan de två, tillräckligt nära det gröna i ton för att ögat måste arbeta för att skilja blomma från bakgrund på sina ställen, vilket är en del av det som hindrar buketten från att verka statisk.
Klickar av vitt, i kronbladen och i de enstaka högdagrarna på bladen, är den enda riktiga pausen i en i övrigt mättad palett. Det finns nästan inget svart i bilden; de mörkaste partierna är gjorda av djupt blågrönt blandat vått i vått, vilket är typiskt för hur Van Gogh byggde skugga i sina stilleben från Auvers.
Blad tecknade som handskrift
Tistelbladen är det mest grafiska elementet på duken, vart och ett tecknat snarare än sammanblendat, med en mörk kontur som lagts ned först och sedan fyllts i eller lämnats bar där grunden lyser igenom. Somliga kröker sig tillbaka i ett enda obrutet drag, andra delar sig i två eller tre spetsar, vilket ger hela klustret en taggig, nästan elektrisk kontur mot det lugna gröna bakom.
Detta är penselarbete i hög fart. Van Gogh mjukar inte upp tistelns hot till något rent dekorativt; han behåller växtens taggar vassa och lätt fientliga, även när han sätter dem i en hemmets vas på ett hemmets bord. Veteaxen däremot är lagda med en lättare, mer flytande hand, enkla krökta drag av blekt guld som hänger nedåt från bukettens massa.
På nära håll är färgen på vasen och bakgrunden tillräckligt tjock för att hålla kvar åsarna efter enskilda penseldrag, och fångar verkligt ljus över ytan på ett sätt som en platt bild inte helt kan förmedla. Det är värt att komma ihåg att detta är en liten tavla, målad i 33,6 gånger 40,8 centimeter, arbetad på nära håll och i hög fart snarare än uppbyggd över dagar.
Vad som stannar på väggen
Målningen innehas idag av Pola Museum of Art, dess post finns i den offentliga samlingsdatan hos Wikidata under identifieraren Q26221166 för den som vill spåra den vidare. Det är ett anspråkslöst stilleben med mått mätt på Van Goghs produktion i Auvers, utan dramatiken i vetefältsmålningarna från samma veckor, men den bär samma rastlösa hand.
Upphängd i ett rum med skiftande dagsljus beter sig bilden olika från timme till timme. Morgonljuset plockar fram de svala gröna tonerna och låter de violetta tistelkronorna vika undan; på kvällen, under varmare konstgjort ljus, träder terrakottavasen och de gyllene veteaxen fram och den gröna bakgrunden svalnar ytterligare in i skugga.
Den belönar att betraktas två gånger: en gång från andra sidan rummet, där formerna läses som en enkel bukett i en kanna, och en gång på nära håll, där tistlarna upplöses i de snabba, avsiktliga märkena av en målare som arbetar mot tiden.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Pola Museum of Art samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.