Vas med fem solrosor: historia, betydelse och penseldrag
Arles, augusti 1888
I slutet av sommaren 1888 hade Vincent van Gogh varit bosatt i Arles i sex månader, hyrt de fyra rummen i Det gula huset och väntat på att Paul Gauguin skulle anlända från Bretagne. Han ville att väggarna i Gauguins sovrum skulle rymma något omisskännligt eget, en dekoration som ingen annan målare skulle komma på tanken att försöka sig på. Solrosor, grova och alldagliga trädgårdsblommor, blev hans svar.
Han arbetade snabbt och målade blomhuvud efter blomhuvud medan blommorna ännu var tillräckligt färska för att hålla formen på bordet framför sig. Flera dukar kom ur den arbetsperioden, var och en en variant på samma idé: en enkel vas, en knippa solrosor och ett platt fält av färg bakom dem. Den här målningen, ursprungligen med titeln Stilleben: Vas med fem solrosor, tillhör den gruppen, målad i Arles 1888.
Fem huvuden mot djupt blått
Medan flera av Arles-solrosorna sätter sina buketter mot en vägg av gult, är den här annorlunda: blommorna står mot en djup, nästan nattlig blå. Två huvuden sträcker sig uppåt och utåt nära dukens överkant, kronbladen utbredda som fyrverkerier, det ena vänt för att fånga ljuset rakt på, det andra vinklat bort så att bara en ring av kronblad och en antydan till ett mörkt centrum syns.
Under dem möter ett brett orangebrunt huvud betraktaren nästan helt plant, dess skiva uppbyggd av klickar av ockra, rost och grönt lagda i en lös spiral. Två huvuden till slokar vid arrangemangets bas, utblommade och frötyngda, deras kronblad tunnade och krullande. Mellan alla fem håller en satt grön vas stjälkarna, stående på ett bart bord återgivet i sval violettgrått.
Med sina 98 gånger 69 centimeter är duken tillräckligt stor för att blommorna ska sitta nära naturlig storlek, så att en betraktare som står framför den möter blommorna i något nära deras verkliga skala. Blicken landar först på den ljusa, framåtvända orange skivan i mitten och rör sig sedan utåt mot de blekare huvudena ovanför och det hängande paret nedanför.
Hur färgen sitter på duken
Van Gogh byggde kronbladen av tjocka, korta penseldrag, var och ett lagt separat så att färgryggarna fångar verkligt ljus och kastar små skuggor över ytan. Han konturerade blomhuvudena och bladen med en mörkt rödbrun linje, en vana hämtad från det cloisonnistiska måleri han hade sett i Paris, vilket låter varje blomma hålla sin form även på avstånd.
Fröhuvudena är de tätaste partierna i målningen, uppbyggda i överlappande cirklar av pigment som nästan läses som relief. Den blå grunden är däremot tunnare och jämnare bearbetad, penslad i långa vertikala drag som hindrar den från att konkurrera med blommorna om uppmärksamheten.
Grönt förekommer sparsamt, i bladen som krullar sig bakom blommorna och i själva vasen, målad med samma färgtyngda pensel som kronbladen i stället för att slätas ut till ett neutralt föremål. Inget i målningen lämnas platt eller stumt; till och med bordsytan bär synliga drag av violett och gråblått.
Blomning och förfall, och vad som återstår
Det som gör de fem huvudena fängslande som grupp är att de inte är enhetliga. Två är i full, öppen blom, kronbladen ännu spänstiga och strålande utåt. Två har passerat sin topp, tungt lutande och brunande i mitten, närmare frö än blom.
Van Gogh målade solrosor i varje stadium han kunde hitta dem, och den här duken behåller det spannet i en enda vas i stället för att släta ut det. Effekten är ett stilleben som läses mindre som ett fast arrangemang och mer som ett ögonblick fångat halvvägs genom en längre process, där blommor öppnar sig medan andra redan är på väg att bli frön.
Just den här duken finns inte längre att se direkt. Den förstördes i en brand i Japan 1945, och det man i dag vet om dess färg och utförande kommer från fotografier och från målade kopior gjorda före förlusten, den här reproduktionen inräknad.
En reproduktion av en förlorad målning bär en annan tyngd än en kopia av en bild som fortfarande hänger någonstans. Den är så nära de flesta nu kommer dessa särskilda fem huvuden, den djupt blå grunden, den tjocka orange skivan i vasens mitt.
På väggen
Hängd i ett rum som får verkligt dagsljus skiftar den blå grunden under dagen, fördjupas mot svart i svagt kvällsljus och öppnar sig igen under ett ljust morgonfönster. Blommornas orange och gula behåller sin värme oavsett, och fungerar som den enda varma tonen i ett rum som annars lutar kallt.
Eftersom blomhuvudena sitter nära sin ursprungliga storlek läses målningen på samtalsavstånd i stället för att behöva betraktas från andra sidan rummet. Den passar den sorts blick en hall, ett kök eller en matsal medger: passerad dagligen, snabbt sedd, då och då stannad framför.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.