Vas med femton solrosor: historia, betydelse & penseldrag
I januari 1889 var Vincent van Gogh tillbaka i Gula huset i Arles, ensam. Paul Gauguin hade lämnat honom månaden innan, efter grälet som slutade med Van Goghs öronskada och en sjukhusvistelse, och de två rummen som Van Gogh hade inrett för sin väns besök stod mestadels tomma. Solrosor blommar inte en vinter i Provence, så när han bestämde sig för att göra fler av de tavlor som hade hängt på Gauguins vägg i augusti året innan, arbetade han från sin egen tidigare duk snarare än från en vas med färska blommor.
Resultatet blev Stilleben: Vas med femton solrosor, målad i januari det året och nu i Sompo Museum of Arts ägo i Tokyo. Med sina 76,5 gånger 100,5 centimeter är den nära naturlig storlek, en genomtänkt repetition snarare än en snabb studie, gjord med samma omsorg som Van Gogh hade ägnat den första versionen fem månader tidigare.
En andra version, gjord med omsorg
Van Gogh använde ordet repetition om tavlor som denna, och han menade det exakt. Han kopierade inte i bemärkelsen att han tecknade av, utan rekonstruerade en komposition som han redan litade på, och matchade lutningen på varje blomhuvud och det exakta antalet av femton blommor från minnet och från sin egen tidigare duk.
Han hade skrivit till sin bror Theo om att vilja ha en dekoration byggd av flera solrosdukar, en uppsättning gula toner som skulle hålla ihop som ett program. Att göra repetitioner lät honom producera mer än en tavla från ett enda lyckat arrangemang, så att programmet kunde resa eller hänga i mer än ett rum samtidigt.
Han hade redan berättat för Gauguin, halvt på skämt och halvt på allvar, att solrosen var hans ensam bland målare. I januari hade det påståendet blivit sannare än när han först gjorde det. Den här tavlan är blomman upprepad på hans egna villkor, i hans eget hus, när grälet som hade fört Gauguin till Arles var över.
Femton huvuden mot ett fält av gult
Tavlan innehåller inget annat än en enkel lerkruka och dess blommor, placerade på ett bart bord, mot en vägg som bara bryts av en enda horisontell linje som skiljer den från bordsskivan. Femton solroshuvuden tränger ut ur krukans mynning på tjocka gröna stjälkar, några upprätta och fullt utslagna, andra vända från sidan eller hängande efter sin bästa tid.
Några huvuden har gått i frö, deras kronblad har tunnats ut till en frans runt mörka, borstiga mittpartier; andra är fortfarande breda skivor av guld med ett grönt öga i mitten. En blomma uppe till vänster har krusat sig och blivit helt brun, en liten not av förfall mot friskheten hos blommorna bredvid.
Färgen bär nästan hela tavlan. Van Gogh arbetade bakgrunden, bordet och krukan i nära variationer av ett enda gult, från blekt krom nära toppen till ett djupare, nästan orangegult vid basen, så att blommorna själva måste byggas av små skiftningar i grönt, brunt och ockra snarare än någon kontrast i kulör. Ögat landar först på det högsta, mest frontala huvudet i mitten av knippet, och arbetar sig sedan utåt runt ringen av blommor som omger det.
Färg så tjock att den kastar skugga
Van Gogh lade färgen för blomhuvudena i hög relief, han laddade penseln och drog den så att färgryggarna står fysiskt ut från duken. Kronbladen är byggda som korta, separata penseldrag som strålar ut från varje mitt, och fröhuvudena är arbetade med samma tjocklek, så att ytan från en vinkel nästan läses som en låg skulptur.
I en del av den våta färgen ristade han tunna linjer med änden av sin pensel, och markerade de fina ribborna i ett kronblad eller strukturen i ett fröhuvud snabbare än han hade kunnat måla dem penseldrag för penseldrag. Krukan och bordet är däremot behandlade tunnare, så tavlan håller en avsiktlig kontrast mellan de uppbyggda blommorna och den plattare grunden de vilar på.
Han testade, enligt sitt eget uttalande, hur långt en tavla kunde hålla ihop på nästan en enda färg, en studie i gult mot gult snarare än i kontrasterande kulörer. Små inslag av blågrönt i stjälkarna och konturerna är egentligen allt som hindrar tavlan från att upplösas i ett enda fält av guld.
På en vägg, i skiftande ljus
Med sin meter i höjd läses duken mindre som en vas med blommor som skymtas på ett bord och mer som en vägg av guld som råkar hålla femton solrosor. Hängd i ögonhöjd fyller den mer av synfältet än dess blygsamma bredd antyder, en effekt som Van Gogh skulle ha förstått, eftersom han redan tänkte på sina solrostavlor som dekoration byggd för att levas med snarare än att studeras på avstånd.
Eftersom färgen sitter så högt över ytan förändras tavlan under dagen när verkligt ljus rör sig över den. Morgonljuset plockar fram ryggarna på varje kronblad i små skuggor; på kvällen, under en lampa, mjuknar samma ryggar och hela duken faller tillbaka in i den platta glöden av en enda färg.
Det var mer eller mindre Van Goghs ambition med solrosorna från början, att måla en färg så fullständigt att den betedde sig som ljus snarare än pigment. Sedd nu på Sompo Museum of Art, eller på en vägg hemma, gör den här repetitionen fortfarande precis det, en tavla som fortsätter förändras medan allt i den står alldeles stilla.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Sompo Museum of Art samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.