Vas med iriser: historia, betydelse & penselföring
Vas med irisar målades 1890, under de sista dagarna Vincent van Gogh tillbringade på asylen Saint-Paul-de-Mausole, i utkanten av Saint-Rémy-de-Provence.
En sista vecka i Saint-Rémy
Våren 1890 hade Van Gogh tillbringat närmare ett år på asylen, dit han hade låtit sig skrivas in efter krisen i Arles som kostade honom en del av ett öra. Inom dess muromgärdade trädgård, under dess egna irisar och plataner, hade han redan arbetat sig igenom en lång rad målningar, från cypresser och olivlundar till den virvlande natthimlen över de omgivande kullarna. Nu förberedde han sig för att lämna platsen och ordnade för att resa norrut till Auvers-sur-Oise, närmare Paris och hans bror Theo.
Under sina sista dagar där lade han landskapet åt sidan och vände sig till något han kunde måla inomhus, i sin egen takt: snittblommor samlade i en vas. Det var ett motiv han hade använt förut, användbart just därför att det inte krävde något av vädret eller hans nerver, bara av hans öga för färg.
Han arbetade på två vasarrangemang med irisar och två med rosor den veckan, och målade dem i snabb följd, nästan som en serie. ‘De är blomsterstudier,’ skrev han om dem, gjorda för den rena glädjen i färg efter ett år som hade prövat honom hårt. Vas med irisar, 73,5 gånger 92 centimeter, är en av det paret.
En kvast av violett mot ett fält av gult
Målningen är uppbyggd av nästan ingenting: en enkel lerkruka, ett tätt knippe irisar, ett bord och en vägg. Van Gogh ger blommorna hela duken och låter deras böjda stjälkar och krökta kronblad fylla bilden från kant till kant.
Irisarna väller utåt och nedåt lika mycket som uppåt. Några blommor vänder sig rakt mot betraktaren, andra glider över vasens kant och hänger ner mot bordet under.
Långa, bladlika blad skär tvärs över buketten i blekgrönt, raka där blommorna själva är vikta och knutna. Bakom och under allt löper ett enda obrutet gult, vägg och bordsskiva målade i nästan samma varma ockra, så att vasen nästan tycks sväva fritt från varje horisont.
Det finns inget annat föremål i rummet att titta på, inget fönster, ingen klocka, ingen andra vas. Blommorna är hela händelsen, och ögat har ingen annanstans att ta vägen.
Komplementfärgens dragkamp
Van Gogh utgick här från en princip han hade studerat noga: violett och gult står mitt emot varandra på färghjulet, och sida vid sida driver var och en den andra mot sin mest intensiva ton. Han hade använt samma grepp tidigare med det blå och orange i sina solrosor och stolar; här är det i stället violett mot gult, och valet är lika medvetet.
På nära håll är irisarna inte en enda blå färg utan en rörlig skala av ultramarin, kobolt och violett, några kronblad dragna genom nästan svart i sitt centrum, andra ljusnade mot gråblått i kanten. Han tecknade varje blomma med en mörk, krökt konturlinje, inte olik blyinfattningarna i glasmålningar, och fyllde sedan formen med korta, fyllda penseldrag.
Den gula grunden är behandlad mer öppet, i längre penseldrag som på sina ställen låter dukens väv synas igenom. Det är en enklare yta, byggd för att hålla ögat kvar på blommorna snarare än att tävla med dem.
Färgen sitter tjockt där irisarna trängs i bukettens mitt och tunnas ut mot dukens kanter. Ingenting här är utjämnat: penselföringen förblir synlig hela vägen, i vasens grova leryta, i bladens snabba diagonala drag, i de små snärten av vitt och blekblått som fångar ett kronblads vända kant.
På en vägg, i skiftande ljus
Vas med irisar tillhör Van Gogh-museet i Amsterdam, och det är en målning som beter sig olika beroende på var och hur den ses. I jämnt dagsljus läses det gula som varmt och stilla; under en lampa på natten tippar det mot guld, och det violetta fördjupas tills vissa kronblad nästan ser svarta ut.
Med en enfärgad vägg omkring sig har målningen utrymme att göra det Van Gogh byggde den för: dra in ögat med enbart färg, utan att någon anekdot krävs och utan något annat i bilden som tävlar med vasen. Den belönar en minuts betraktande snarare än en blick, den sort som lägger märke till hur ett enda fyllt penseldrag kan stå för ett helt kronblad.
Det är, till sist, en bild gjord snabbt under verklig press, under de sista dagarna av en lång vistelse på en asyl, av en man som snart skulle flytta vidare till någon annanstans och något helt annat. Den brådskan har inte mattats med tiden. Om något drar det violetta och det gula fortfarande mot varandra lika hårt som den vecka de målades.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.