Vas med röda vallmoblommor: historia, betydelse och penselarbete
Våren 1886 lämnade Vincent van Gogh Antwerpen för Paris och flyttade in i sin bror Theos lägenhet på Rue Laval. Han var trettiotre, synen besvärad av ångorna från Antwerpens hamn, och hans palett lutade sig fortfarande mot de bruna och grå tonerna från de holländska potatisätarna han hade målat året innan. Paris förändrade det inom några månader.
Han hade kommit för att studera i Cormons ateljé, men det som omformade hans måleri var inte klassrummet. Det var färghandlarnas skyltfönster, de impressionistiska dukar han såg för första gången, och det rena konkurrenstrycket i en stad där målare han beundrade redan arbetade i rena, oblandade pigment. Van Gogh behövde övning, och blommor var billiga, tålmodiga modeller som inte tog betalt för att sitta.
Under det första Parisåret målade han bukett efter bukett: solrosor, rosor, kungsängsliljor och de röda vallmo som samlats här. Vas med röda vallmo, målad 1886 och nu i samlingen på Wadsworth Atheneum Museum of Art i Hartford, tillhör den serien av studier. Det är en arbetsduk, gjord av en målare som lärde sig se färg snarare än att beskriva den.
En bukett knuffad till ramens kant
Målningen är liten, bara 46,5 gånger 56 centimeter, och blommorna fyller nästan hela. En blek, lätt grönaktig vas sitter lågt i kompositionen, nästan beskuren vid sin bas av kanten på ett bart träbord, medan vallmon reser sig och sprider ut sig tills de nästan nuddar dukens överkant och båda sidor.
Blommorna själva är oregelbundna och en aning medtagna, så som avskuren vallmo faktiskt sitter i en kanna inom ett dygn efter plockningen: några kronblad fortfarande kupade, andra redan spruckna och tillbakaböjda. Van Gogh har inte snyggat till dem till ett formellt arrangemang. De lutar i olika vinklar, några sträcker sig ut förbi huvudmassan mot höger, ett huvud hänger lågt över vasens kant.
Genom det röda löper en slöja av tunna gröna stjälkar och outslagna knoppar, dussintals av dem, några med små rosa och vita blommor som nästan läses som statiska mot de tyngre vallmohuvudena. Detta trassel av stjälkar gör det mesta av det tysta arbetet i bilden, fyller utrymmet mellan en blomma och nästa så att det röda inte står som isolerade färgblock.
Där det röda möter det blå
Bakgrunden är en mörk, penslig violett-blå, som mörknar ytterligare mot nästan svart på höger sida bakom vasen. Mot den grunden läses vallmon som ren hetta, och målningens hela laddning kommer från det enda förhållandet: varmt rött mot kallt, blånat blått.
Det finns ingen annan ljuskälla att tala om och inget försök till ett fönster, en skugglinje eller en stillebenrekvisita i form av en bordsyta bortom vasen själv. Ögat möter vallmon först, sjunker sedan till vasens bleka cylinder, och lägger slutligen märke till det enkla bruna bordet den står på, målat nästan som en eftertanke i lösa horisontella penseldrag.
Den återhållsamheten är talande. Van Gogh målade ännu inte den tjocka, repiga impaston från sina sista år. Här är färgen på sina ställen tunnare hanterad, särskilt i bakgrunden och bordet, med tätheten sparad för själva blomhuvudena.
Hur färgen sitter på duken
Titta noga på en enda vallmo och uppbyggnaden blir tydlig: ett laddat penseldrag av vermilion eller röd-orange lagt först, sedan mörkare drag indragna i det medan det ännu är vått för att antyda den skuggade vecket i mitten av varje blomma. Kronbladen är byggda, inte konturerade.
Stjälkarna och knopparna är gjorda nästan på motsatt sätt, i tunna, torra, trådiga linjer fläckade på med en nästan tom pensel. Den kontrasten mellan de feta, våta penseldragen i blomhuvudena och den skrapiga, linjära behandlingen av stjälkarna ger buketten dess känsla av en levande, en aning ostädad massa snarare än ett diagram över en växt.
Vasen bär sin egen lilla passage av experiment: fläckar av grönt och rosa reflekterat ljus inarbetat i den vita grunden, som om Van Gogh redan testade idén att en skugga kunde vara färgad snarare än bara mörknad. Det är en blygsam detalj, lätt att missa, men den pekar direkt på den färgteori han skulle driva mycket längre inom året.
Att leva med den
Hängd i ett rum med något dagsljus alls ändrar bilden karaktär under dagen. I platt morgonljus läses den blå grunden som lugn och drar sig tillbaka, vilket låter det röda sitta framme och hett. Senare, i varmare konstgjort ljus, kan samma blå fördjupas mot svart, och vallmon tycks brinna mot den snarare än att bara kontrastera mot den.
Det är inte en stor eller storslagen målning, och den ber inte om att vara det. Den ber om att betraktas noga, så som Van Gogh själv betraktade en kanna med snittblommor i ett hyrt rum i Paris, och arbetade ut hur långt färgen ensam kunde bära en bild innan han hade självförtroendet att lita på den helt.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Wadsworth Atheneum Museum of Art samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.