Vetefältet bakom Saint-Pauls med en skördeman: berättelse
I maj 1889 lät Vincent van Gogh sig skrivas in på asylen Saint-Paul-de-Mausole i Saint-Rémy-de-Provence. Läkarna gav honom ett litet rum och så småningom ett till att använda som ateljé, med fönstret mot ett inhägnat vetefält som inramades av de låga kullarna i Alpilles. Han kunde inte lämna området lätt, så det fältet blev hans motiv under ett helt jordbruksår, betraktat, ommålat och återsett när det skiftade från grönt till guld till stubb.
The Wheatfield behind Saint Paul’s Hospital with a Reaper, målad 1889, tillhör den sviten. Det är en duk på 72,5 gånger 59,5 centimeter, och den finns i dag på Museum Folkwang. Van Gogh återvände till samma inhägnade plätt om och om igen den sommaren, och den här versionen fångar den vid skördens början, en enda figur som skär sig fram genom stående säd.
En utsikt erövrad genom instängdhet
Muren som löper tvärs över mitten av duken var verklig. Den markerade gränsen för asylens område, och bortom den kunde Van Gogh se, men inte lätt nå, byns tak och Alpilles bergvägg. Att måla samma begränsade utsikt så många gånger var inte brist på fantasi från hans sida. Det var närmare en disciplin, ett sätt att pröva hur mycket ett enda motiv kunde rymma.
Han hade skrivit till sin bror Theo om vetet och skördemannen som en bild någonstans mellan arbete och dödlighet, en man som arbetar stadigt genom en gröda som i lösa termer står för en människas livstid. Den tanken behöver inte läsas in i bilden för att kännas. Skördemannen är liten mot fältet, böjd över sin uppgift, och fältet självt tycks inte ha något slut.
Vad duken faktiskt visar
Lågt i kompositionen, strax till vänster om mitten, arbetar skördemannen med en lie, hans halmhatt och bleka skjorta fångar ljus mot det omgivande guldet. En skyl av skuren vete reser sig bredvid honom som en andra, stillare figur. Runt honom löper säden i slingrande, överlappande svep som fyller nästan två tredjedelar av bildytan.
Stenmuren löper horisontellt bakom fältet, och bortom den ligger en remsa by, ett hus med rött tak, en spridning av träd, innan marken lyfter till den blågrå silhuetten av Alpilles. En enda hög buske eller ungträd står uppe till vänster, dess topp bryter in i himlen som ett litet utropstecken. Ovanför allt hänger solen, målad som en platt blek skiva omringad av vitt, varken gryning eller middag exakt, mer en ständig närvaro än en specifik timme.
Blicken landar först på det gyllene fältet, dras sedan ner och till vänster till skördemannen, det enda rörliga i ett i övrigt stilla landskap. Allt annat, muren, byn, kullarna, sitter stilla runt honom, så hela målningen läses som en enda figur fångad mitt i rörelse inuti ett landskap som redan har fixerats.
Hur färgen själv rör sig
Van Gogh byggde vetet av korta, enträgna penseldrag i gult, ockra och inslag av vitt, lagda i riktningar som följer sädens lutning snarare än någon platt, jämn fyllning. På nära håll är fältet en massa av enskilda märken. På avstånd löses dessa märken upp i våg och skugga, så fältet tycks skifta som om en vind passerade genom det.
Himlen är hanterad med samma rastlösa skraffering, men i svalare toner, oliv och blekgrönt strimmigt av ljusblått, penseln rör sig i långa diagonala drag som tycks stråla ut från solen. Den gröna himlen står i direkt spänning mot det gula fältet under den, en ovanlig kombination som ger hela duken en lätt laddad, orolig stämning även om inget i scenen rör sig snabbt.
Bergen är målade lugnare, i plattare plan av blått, och muren i grå och bleka stentoner, så att bilden svalnar och tystnar när den drar sig tillbaka. Ju närmare färgen kommer skördemannen och hans fält, desto mer upprörd och tjock blir den, som om själva penselarbetets intensitet stod för hettan och mödan i skörden.
Att leva med detta fält
Hängd i ett rum som får verkligt dagsljus förändras denna målning ständigt. Morgonljus tenderar att skärpa kontrasten mellan den svala gröna himlen och det heta gyllene fältet, medan kvällsljus mjukar upp den kanten och låter hela ytan glöda mer jämnt, närmare hur scenen måste ha sett ut från Van Goghs eget fönster vid en viss timme.
Den belönar att betraktas två gånger, en gång från andra sidan rummet, där fältet läses som ett enda svep av guld och skördemannen som en liten mörk accent i det, och en gång på nära håll, där de enskilda dragen separerar och färgens arbete blir lika synligt som arbetet av mannen den avbildar. Få landskap ber så tydligt om att läsas på båda avstånden samtidigt.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Museum Folkwang samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.