Vilda blommor och tistlar i en vas: historia
I början av sommaren 1890 hade Vincent van Gogh bosatt sig i Auvers-sur-Oise, en by vid floden Oise nordväst om Paris, under informell uppsikt av doktor Paul Gachet. Han arbetade i rasande tempo, ibland färdigställde han mer än en målning om dagen, och bland vetefälten och trädgårdstäpporna återvände han gång på gång till ett enklare motiv nära till hands: vilka blommor, ogräs och avskurna stjälkar han än kunde samla i en kruka på bordet framför sig. Vilda blommor och tistlar i en vas tillhör denna sista arbetsperiod.
Det är en liten, upprätt duk, bara 47 gånger 67 centimeter, snabbt fylld med så mycket färg och händelse som Van Gogh kunde pressa in i den. Ingenting i den ser arrangerat ut för effektens skull. Den framstår snarare som en bukett ryckt från en vägren eller en trädgårdskant och stoppad i närmaste behållare innan den vissnade.
En kruka fylld med vad som fanns till hands
Vasen rymmer en blandad, ostyrig bukett: taggiga gröna tistlar, ett kluster av små vita blommor, kvistar av blekblå klint och en enda röd vallmo som bryter igenom nära övre vänstra hörnet som en gnista. Ingenting i urvalet är odlat. Det är den sorts bukett som görs av det som växer vilt vid en fältkant snarare än vad en florist skulle välja.
Van Gogh ger varje blomma sin egen lilla färgpassage snarare än att blanda dem till en allmän massa. Vallmon är några penseldrag av mättad röd färg lagd över vitt. Klinten är klickar av blått med ett mörkare centrum. De vita blommorna är byggda av korta, torra penselberöringar som fångar ljuset utan att någonsin upplösas i enskilda kronblad.
Två breda blad avbryter trasslet av stjälkar. Det ena, syragult grönt, hänger tungt till höger om vasen, dess yta strimmad av mörkare nerver som följer bladets egen krökning. Det andra, i djupt rostorange, hänger ner över vasens skuldra som en halsduk någon kastat över den, med spetsen krökt nästan ända ner till bordsskivan.
En vas av lergods, vid och enkel
Själva behållaren är en enkel vas av rödbrunt lergods med en vid, öppen mynning, vars insida är glaserad i blekblått som Van Gogh låter synas tydligt vid kanten. Han målar den med samma fyllda, synliga penselföring som allt annat i bilden, och drar penseln i korta drag som följer krukanens kurva snarare än slätar ut den till en jämn yta.
Under vasen är bordsskivan knappt mer än några drag av kräm och blek ockra, precis tillräckligt för att placera arrangemanget i rummet. Van Gogh ägnar nästan ingen tid åt den. Nästan hela målningens tyngd ligger i dukens trånga övre två tredjedelar.
Skrafferat grönt bakom buketten
Bakom blommorna är väggen byggd av korta, upprepade diagonala drag av grönt, grått och vitt, lagda i en tät korsskraffering som aldrig riktigt stannar i en enda ton. På nära håll läses den som ren struktur. På normalt betraktningsavstånd läses den som en vägg, men en vägg som tycks vibrera svagt runt vasens stilla, solida form.
Den här sortens skrafferade, riktade penseldrag återkommer i Van Goghs sena målningar och teckningar, här applicerade på en enkel inner vägg snarare än på ett fält eller en himmel. Effekten är att hålla bakgrunden levande utan att låta den konkurrera med buketten framför sig.
Färgbalansen följer en logik som Van Gogh hade prövat i åratal: grönt och blått hårt pressade mot sina motsatser, rött och orange och gult. Den enda vallmon bär nästan hela tyngden av rött i målningen, och den sitter precis där blicken först hittar den, högt och något till vänster om mitten mot den svalare gröna grunden.
Färg lagd i hast
Handlaget är genomgående snabbt. Stjälkar är enstaka kontinuerliga linjer dragna rakt i en enda rörelse av penseln, några löper nästan hela dukens höjd utan avbrott. Tistelblad är taggiga, nästan rivna in i ytan, deras sågade kanter återgivna som snabba kantiga stötar snarare än noggranna konturer.
Det finns inget tecken på korrigering eller överarbetning någonstans i bilden. Vilda blommor och tistlar i en vas framstår som en målning gjord i en enda sittning, från en bunt stjälkar som inte skulle ha hållit mycket längre än den sittningen själv.
På en vägg hemma
Upphängd i ett rum med något naturligt ljus förändras målningen under dagen på sätt som en platt bild på en skärm inte kan antyda. Morgonljuset plockar fram vallmons råa röda färg och den blå glasyren inuti vasen; framåt kvällen fördjupas den skrafferade gröna bakgrunden och de två hängande bladen, gula och rostfärgade, börjar dominera i stället.
Den belönar att betraktas på nära håll och från andra sidan rummet. På nära håll är duken en dokumentation av snabba, enskilda beslut, penseldrag för penseldrag. På avstånd smälter samma penseldrag samman till en bukett som fortfarande ser nyklippt ut, mer än ett sekel efter att den målades 1890.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.