Vingårdar i Auvers: historia, betydelse och penseldrag
I maj 1890 hade Vincent van Gogh lämnat asylen i Saint-Remy och bosatt sig i Auvers-sur-Oise, en by nordväst om Paris där han kunde arbeta under informell uppsikt av doktor Paul Gachet. Han hade tio veckor kvar att leva, och han använde dem i en takt som fortfarande förvånar den som försöker räkna dukarna: landskap, porträtt, vetefält, det ena efter det andra, ofta en målning om dagen. Vingårdar vid Auvers, målad 1890, tillhör den sista arbetsperioden, då landskapet runt byn gav honom motiv efter motiv nästan snabbare än han kunde måla dem.
Han var inte ny inför vinstockar som motiv. Två år tidigare i Arles hade han målat Den röda vingården, den enda målning han enligt uppgift sålde under sin livstid. I Auvers återvände han till temat på en sluttning ovanför byn, med blicken ner över rader av unga vinstockar mot taken och kyrktornet nedanför.
Auvers i början av sommaren 1890
Auvers-sur-Oise var, och är fortfarande, en levande by bland vetefält, fruktträdgårdar och vingårdar på sluttningarna ovanför floden Oise. Van Gogh valde den delvis för Gachets närvaro och delvis för att Pissarro och Cezanne hade målat där före honom, dragna av samma böljande jordbrukslandskap och halmtäckta hus.
Vinstockarna på sluttningen skulle ha varit låga och nyutslagna vid den tiden på säsongen, uppbundna i långa parallella rader som följde markens fall. Det är just den här sortens alldagliga, odlade sluttning, en sådan som en boende skulle gå förbi utan en andra blick, som Van Gogh ständigt återvände till under dessa sista veckor.
En sluttning sedd ovanifrån
Blickpunkten är hög och riktad nedåt, som om målaren hade klättrat en bit uppför sluttningen och vänt sig mot vinstockarna som löper bort under honom. Rader av uppbundna vinstockar fyller nästan hela dukens nedre två tredjedelar, kröker sig och sänker sig med sluttningens kontur innan marken planar ut mot en låg mur och en spridning av hus.
Bortom muren reser sig Auvers självt in i mellangrunden: vitkalkade hus med branta tegeltak och halmtak, en kyrkspira, en klunga träd, och sedan ett band av mjuka blågrå kullar som stänger vyn under en blek, jämn himmel. I nedre vänstra hörnet bryter en klunga röda vallmo och högt gräs in i vinraderna, den enda noten av klarrött i hela kompositionen.
En stig eller låg mur slingrar sig diagonalt över mellangrunden och ger ögat en väg från de nära vinstockarna upp till byn och ut mot kullarna, ett grepp Van Gogh ofta använde i sina landskap från Auvers för att binda samman förgrund och avstånd till ett enda sammanhängande, andande rum.
Grönt mot gråblått
Målningen är nästan helt uppbyggd av gröna toner: syrligt gulgrönt i de solbelysta vinbladen, djupare sage och oliv i de skuggade raderna, ett svalare blågrönt i fälten till höger. Mot detta är vinstockarnas stolpar och stammar lagda i skifferblå och violettgrå penseldrag, en färg som återkommer i taken, de avlägsna kullarna och skuggorna under takfoten, vilket binder samman hela sluttningen.
Himlen bjuder nästan ingen dramatik, bara en blek ton av gråblått och kräm som låter ögat stanna på marken. Färgen, snarare än tonkontrasten, bär känslan av djup här: de gröna svalnar och grånar när de drar sig tillbaka mot kullarna, medan vallmon och de orange takpannorna förblir varma och ligger framme i bildplanet.
Penselns rytm
Varje rad av vinstockar är uppbyggd av korta, slingrande, nästan kalligrafiska penseldrag, lagda snabbt och tätt tillsammans, så att hela sluttningen läses som en enda vibrerande yta snarare än ett fält av enskilda plantor. Stolparna är tecknade med längre, rakare märken av blågrått som skär mot bladens slingor och ger raderna deras struktur.
Husen och taken är målade mer platt, i bredare partier av vitt, orange och grönt, vilket låter dem ligga stilla bakom den rastlösa förgrunden. Det är en arbetsmetod som är typisk för dessa sista veckor i Auvers, då Van Gogh målade direkt och snabbt från motivet och litade på den laddade penseln för att hålla jämna steg med det han såg.
Med sina 79,5 gånger 64,2 centimeter är duken tillräckligt stor för att penselföringen ska läsas tydligt från andra sidan ett rum, varje drag i vinraderna fortfarande läsbart som ett enskilt märke snarare än upplöst i textur.
På en vägg, genom dagen
Upphängd där dagsljus når den skiftar målningen med timmarna ungefär som den verkliga sluttningen skulle ha gjort. Morgonljus eller mulet ljus lockar fram de svalare blågrå tonerna i vinstolparna och kullarna; en varmare lampa på kvällen drar de gulgröna och de orange takpannorna framåt.
Den passar i ett rum där det finns plats att stiga tillbaka från den, eftersom den höga, svepande blickpunkten och stigens långa diagonal belönar en stund av att bara titta snarare än en blick i förbigående. Originalet hänger på Saint Louis Art Museum, ett av de tydligaste bevarade vittnesbörden om hur Van Gogh betraktade den alldagliga, odlade marken omkring sig under sin sista sommar i livet.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Saint Louis Art Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.