Vy över Arles med blommande fruktträdgårdar: historia
I april 1889 fick Vincent van Gogh lämna sjukhuset i Arles några timmar i taget och måla inom en kort promenad från avdelningen där han hade återhämtat sig sedan sammanbrottet i december året innan. Fruktodlingarna i utkanten av staden stod i blom, och han hade redan tillbringat veckor den våren med att jaga blomningen innan den föll, och flyttat från träd till träd med sitt staffli. Vy över Arles, blommande fruktodlingar är en av de sista bilderna från den kampanjen, målad bara veckor innan han lämnade Arles för asylen i Saint-Remy i maj.
Det som skiljer den här duken från de tidigare fruktodlingsstudierna är utsiktspunkten. I stället för att stå bland de blommande träden satte sig Van Gogh tillbaka och lät en grupp pollarderade stammar skära tvärs över hela bildens bredd, så att fruktodlingen, fälten och staden Arles alla ses genom en sorts skärm.
Att måla genom en bräcklig vår
Månaderna före den här bilden hade varit de svåraste under Van Goghs tid i södern. Han hade skadat sitt öra i slutet av december 1888, tillbringat tid under vård, och i april 1889 rörde han sig fortfarande mellan sjukhuset och korta stunder av självständighet. Målandet var en del av hur han höll sig samman, och fruktodlingarna gav honom ett motiv som var nära, snabbt att arbeta med och färdigt inom säsongen.
Han hade redan målat flera fruktodlingsscener den våren, men den här blickar förbi blomningen mot själva staden, dess tak och ett torn som bryter horisonten. Inom några veckor skulle han lämna Arles för gott, så bilden markerar också slutet på den period som hade frambringat Det gula huset, solrosorna och nattkaféet.
En grupp stammar tvärs över förgrunden
Tre tunga stammar reser sig över hela dukens höjd, beskurna upptill och nedtill så att de läses som en skärm snarare än en grupp träd. Van Gogh målade dem i djupt blåsvart, uppbyggt i snurrande rep av pigment, med det bleka ockrat i de pollarderade ärren och nya skott som bryter genom den mörka barken.
Mellan stammarna sänker sig marken till en remsa gräs och stående vatten, berörd av rosa och blekt reflekterat ljus. Stammarna blockerar en del av vyn vid varje vändning, så ögat måste söka förbi dem för att hitta fruktodlingen och staden bortom, i stället för att ta in hela scenen på en gång.
Blomning, tegeltak och en blek himmel
Genom springorna bär en rand av fruktträd vit och blekt rosa blomning i korta, lastade duttar, som tunnas ut i gröna fält strimmade med ockra av öppen mark. En enda figur, reducerad till några få drag, böjer sig över grödan i mellangrunden, det enda tecknet på arbete som pågår bortom fruktodlingen.
Bakom blomningen ligger staden Arles lågt längs horisonten, dess tak en blandning av ockra och rött tegel, ett hus med gul vägg som sticker ut bland dem, och ett kyrktorn som reser sig över resten. Himlen är inte den höga blå himlen en provensalsk sommar utan en blek, lätt mulen vitgrå, den sorts ljus som dämpar färg snarare än skärper den.
Det övergripande spektrat förblir svalt och grönt, blått och blågrönt mot vit blomning, med värme hållen till små noter: ockrat i stammarna, ett rött tak, en strimma rosa vid vattenlinjen. Det ger bilden en återhållen känsla av tidig säsong snarare än högsommarens hetta.
Färg uppbyggd stam för stam
Handlaget förändras över duken. Stammarna är det tätaste partiet, färg pålagd tjockt och dragen till åsar som följer träets vridning, nästan uthuggen snarare än målad. Blomningen är arbetad i korta, separata beröringar, varje dutt står för ett kluster av blommor snarare än ett enda kronblad.
Längre bak är staden målad tunnare och snabbare, tak och torn reducerade till några få platta drag av färg. Den där minskningen i täthet gör verkligt arbete: den skjuter Arles in i fjärran och håller förgrundsstammarna som den del av bilden som färgen själv insisterar på.
På en vägg, genom ett rums växlande ljus
Upphängd där dagsljus når den skiftar bilden mer än de flesta landskap gör. I plattare ljus dominerar de svala blå och gröna tonerna och stammarna läses nästan som mönster, en skärm över väggen. När ljuset värms mot kvällen kommer ockrat i barken och det rosa vid stammarnas bas fram, och känslan av en specifik säsong, en särskild april, återvänder.
Skalan hjälper den förskjutningen på traven. Med 92 gånger 72 centimeter är stammarna nära naturlig storlek, så bilden står sig på avstånd tvärs över ett rum och belönar fortfarande att man står tillräckligt nära för att se färgens åsar. Originalet innehas av Bayerische Staatsgemäldesammlungen i München, och förblir ett av de tydligaste uttalandena från Van Goghs sista veckor i Arles, målat med en stadighet som året omkring det inte hade.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Bavarian State Painting Collections samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.