Zouaven: Historia, betydelse & penselföring
Arles, försommar 1888
I juni 1888 hade Vincent van Gogh varit i Arles i flera månader och prövade fortfarande om ljuset i söder kunde ge honom den färg han hade jagat sedan han lämnade Paris. Han hade hyrt rum, arbetade i ett hårt tempo och hade börjat vända den energin mot porträttmåleri, övertygad om att ett ansikte återgivet i stark färg kunde rymma mer av en person än en träffsäker avbildning någonsin skulle göra.
Zouavregementen, franskt infanteri vars uniform och ursprung delvis låg i Nordafrika, hade en garnison i staden den sommaren. Van Gogh, alltid uppmärksam på dräkt och på färg han inte kunde hitta på, fann i en ung soldat exakt det motiv han sökte: hud härdad av utomhustjänst och en uniform byggd av rött, blått och guld.
Han arbetade snabbt, i den säsongens maner, och drev på för att bli klar med ett porträtt på en eller två sittningar snarare än att arbeta på det i veckor. Brådskan syns i varje penseldrag i den bild som blev resultatet.
Ett ansikte byggt av fyra färger
Duken målades i Arles 1888 och mäter 54 gånger 65 centimeter, en blygsam storlek som för modellen nära i stället för att hålla honom på avstånd. Zouaven är beskuren vid bröstet, hans huvud och axlar fyller nästan hela bilden, och han tittar förbi betraktarens axel i stället för att möta blicken direkt.
Hans fez, bakåtskjuten över mörkt klippt hår, är en platta av rött som dominerar dukens övre halva, med undersidan i skugga glidande mot svart. Hans ansikte är byggt av ockra, gulgrönt och inslag av rå sienna, där solbrännan är återgiven som en förskjutning i färgtemperatur snarare än som konventionell skuggning.
Hans jacka är en tät, nästan svart blå nyans framhävd med slingrande guldsnören och två runda, tofsförsedda fästen som hänger som knappar på snodd. Under den syns ett ljusblått skärp, bildens enda parti av sval färg nere i bilden, som stabiliserar de röda och gula tonerna ovanför.
Bakom honom delas väggen i två fält: en platt grön dörr eller panel till vänster och en vägg av orange-rött tegel med ljusa murbrukslinjer till höger. Ingen av dem läses som beskrivning så mycket som motvikt, en grön och en orange placerade därför att var och en förstärker rödan i mössan och ockran i huden mellan dem.
Färg ställd mot färg
Den sommaren arbetade Van Gogh utifrån en teori om komplementfärger som han hade tagit till sig från Delacroix och från sin egen läsning, där rött ställs mot grönt och blått mot orange så att var och en driver den andra mot sin fulla styrka. Zouaven framstår nästan som en demonstration av idén.
Färgen är lagd i breda, platta partier snarare än gradvis sammanblandad, och varje färgområde avgränsas av en fast, ofta mörk kontur som har något gemensamt med de färgtryck Van Gogh studerade noga. Det finns lite konventionell modellering: ansiktet är ett plan, mössan ett plan, teglet ett plan.
Den flatheten är ett beslut, inte en genväg. Genom att vägra mjuka upp övergångarna mellan färgerna håller Van Gogh varje nyans på full styrka, så att bilden läses tvärs över ett rum så som ett glasmålning läses, i färgblock snarare än i gradvis skuggning.
Hård och inte lätt att hantera
I ett brev till sin bror Theo om detta porträtt beskrev Van Gogh den kombination av toner han försökte sig på som hård, till och med vild, och inte lätt att få under kontroll. Han kommenterade också modellens drag i ordalag som visar hur mycket mötet i sig upphetsade honom, långt bortom det vanliga arbetet med att hitta en modell.
Det medgivandet spelar roll, eftersom det visar att bilden inte var en lätt framgång som gavs honom av en villig modell. Det var en medveten risk, ett test av hur långt färgen ensam kunde bära ett porträtt innan det tippade över i disharmoni, och Van Gogh var inte helt säker, när han skrev det, på att han hade hållit sig på rätt sida av den gränsen.
Zouaven tillhör en kort serie porträtt från den sommaren i Arles, bland dem lokala arbetande människor som Van Gogh behandlade med samma allvar som han gav landskapet, en del av ett bredare försök att göra om porträttkonsten genom ren färg snarare än genom beskrivning.
På en vägg, i skiftande ljus
Originalet finns i dag på Van Gogh-museet i Amsterdam, bland gruppen målningar från den sommaren i Arles som förvaras där. Sett i ett rum beter sig bilden mindre som en registrering av ett ansikte och mer som en massa ordnad färg som löses upp till ett ansikte när ögat kommer till ro på den.
Morgonljus eller konstgjort ljus tenderar att dra fram rödan i mössan och det orange teglet; mjukare kvällsljus låter i stället grönt i väggen och blått i skärpet träda fram. Den belönar en andra titt, en gång tvärs över ett rum, där den läses som ett hett, ordnat block av rött, grönt och guld, och igen på nära håll, där konturerna, de oblandade färgfläckarna och penselns fart blir tydliga att se.
Mer från denna kollektion
Ta hem den här målningen
Välj en handmålad oljereproduktion för äkta penselarbete, eller ett arkivbeständigt kanvastryck för en skarp edition av museibilden. Varje storlek bevarar originalets proportioner.
Visa verket och alternativen
Vidare läsning
Kontrollera originalet hos Van Gogh Museum samlingspost och fortsätt genom besläktade verk i katalogen.