Beskrivning
Samma typ av huvudlös, armlös gipstorso framträder här i en mjukare ton än i dess följeslagande studie: figuren står på en rund piedestal mot en mjuk tealgrå vägg, upplyst mer jämnt så att skuggorna över gipsens bröst och höfter är grunda och diffusa snarare än skarpt skurna. Färgen är pålagd i långa, släta penseldrag som följer gipsens kurva nära, vit värmd här och där med blekgul och berörd av mjuk grönt vid kanterna där väggens färg svagt blöder in i figurens kontur.
Där en stark ljuskälla skulle kunna få gips att se hårt vitt ut, framstår hela torson här som elfenben, närmare i temperatur väggen bakom den, så figur och bakgrund befinner sig i samma smala tonala intervall snarare än att kontrastera skarpt. Van Gogh målade flera versioner av samma avgjutning under sin akademiska utbildning, bearbetade samma motiv mer än en gång för att öva olika ljussättning och handlag, och denna duk är den lugnare i gruppen, mer upptagen av mjuka övergångar i ton än av dramatisk skugga.
Dess särprägel inom hans serie av gjutstudier ligger just i den återhållsamheten: snarare än att använda övningen för att driva kontrast och dramatik, använde han den för att studera hur form kan byggas nästan helt genom subtila värdeförskjutningar, en disciplin skild från de djärva färgkontraster som definierar hans mogna måleri. De synliga penselmärkena, fortfarande lösa och riktningsgivande trots det dämpade motivet, visar samma hand som senare skulle måla solrosor och cypresser, bara vänd mot ett mycket tystare problem.
På en vägg läses den mjuka elfenbens- och tealpaletten som understated och lugn, en bild som drar sig tillbaka snarare än kräver uppmärksamhet, användbar just för att den inte kommer att konkurrera med mer mättade verk i närheten medan den fortfarande bär den omisskännliga strukturen av hans penselföring på nära håll.
