Beskrivning
Flera trädstammar reser sig vertikalt genom duken, deras bark återgiven i svala penseldrag av gråblått och lila, medan marken mellan och runt dem är en tät, heltäckande väv av gröna, vita och blå duttar som står för murgröna och undervegetation så tät att nästan ingen bar jord syns igenom. En enda mörkare stamm eller rot slingrar sig diagonalt över bildens nedre halva i en lång S-kurva, och dess slingrande form är den enda starka grafiska linjen som skär genom den i övrigt jämna strukturen av små penseldrag.
Allra högst upp på duken öppnar sig en smal remsa ljusare mark i fjärran, beströdd med små vita och gräddvita märken som läses som utspridda vilda blommor som fångar mer direkt ljus, den enda verkliga lättnaden från det täta gröna som fyller resten av kompositionen. Van Gogh målade denna scen i markerna nära där han bodde under sina sista levnadsår, och drogs gång på gång till den snåriga undervegetationen och trädstammarna i den omgivande parken som ett motiv som lät honom arbeta på extremt nära håll och fylla hela duken med struktur i stället för att organisera den kring en horisont eller ett enda föremål.
Det som gör bilden ovanlig är att den vägrar ha någon tydlig blickpunkt: det finns ingen himmel, ingen byggnad, inget enda träd som ska dra blicken, bara en nästan klaustrofobisk täthet av märken som tvingar betraktaren att läsa duken så som man läser en fläck verklig undervegetation, genom att svepa över den i stället för att stanna upp. Den slingrande roten är det närmaste man kommer ett motiv, och även den upplöses tillbaka i mönstret inom några få penseldrag.
Den heltäckande tätheten ger målningen en ovanlig energi för en skogsscen, närmare en vävd textil i känslan än ett konventionellt landskap, och den håller en vägg väl just därför att dess mönster fortsätter att fungera på alla betraktningsavstånd, tätt och abstrakt på nära håll, igenkännbart som en skogsmark från andra sidan ett rum.
