Beskrivning
En mörk stengodskanna rymmer två distinkta buketter blommor som drar åt olika håll: till höger en tät klunga av röda nejlikor, deras fransiga, fjäderlika kronblad byggda av korta, fyllda penseldrag i vermilion och karmosinrött; till vänster böjer sig och välver sig högre stjälkar av vita och blekt gräddvita blommor med mörka, nästan svarta mittar utåt, några redan vissnande, deras kronblad tunnare och mer genomskinliga än de solida röda blommorna mittemot dem. Några outslagna knoppar reser sig rakt upp mellan de två grupperna på bara gröna stjälkar.
Hela bakgrunden, både vägg och bordsskiva, är målad i ett enda obrutet fält av ockra och senapsgult, med nästan ingen förskjutning i tonen för att markera var väggen slutar och bordet börjar, så den mörka kannan och dess blommor tycks sväva mot ett platt, glödande fält av varm färg. Van Gogh målade en serie blomsterstilleben som detta kort efter att han anlänt till Paris, med buketter som köpts billigt eller samlats in informellt som ett sätt att lära sig en ljusare, mer varierad palett än de jordtoner han använt tidigare, och att öva på att applicera färg direkt i tjocka, synliga penseldrag.
Det som gör denna duk särpräglad inom den gruppen är den avsiktliga kontrasten mellan de två blomtyperna, den ena solid, mättad och upprätt, den andra blek, slokande och halvgenomskinlig, vilket förvandlar en enkel bukett till en liten studie i motsatser: rött mot vitt, slutna former mot öppna, fräschör mot vissnande. Den mörka kannan förankrar kompositionen lågt och tungt mot allt det omgivande gula, ett kompositionselement han skulle återkomma till ofta.
Den mättade gula grunden ger målningen ovanlig värme och närvaro för att vara ett stilleben, den håller en vägg på samma sätt som en lampa gör, och det synliga, energiska penselarbetet belönar nära betraktande lika mycket som avstånd, ett tidigt tecken på det handlag han skulle driva längre under åren som följde.
